Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin Krampa - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•74 ELIN KRAMPA
Helst skulle han velat rida raka vägen till präst-
gården och be Elin om förlåtelse för allting, för
hvad hon ville. — Han tordes inte.
Mot blåsten, som på kvällsidan tagit i med
ny styrka och dref stora mörkblå höstmoln öfver
en kallt grönglimmande himmel, kom Elin Krampa
halfspringande nedför byvägen.
Hatten gungade långt nere i nacken, regn-
kappan fläktade och slog som ville den flyga ifrån
henne. Men hon brydde sig inte om det eller
något annat, än att fortast möjligt hinna från
Sandåkra till gästgifvargården.
Hela dagen hade hon gått i sluten, kväljande
sorg. Men grämelsen hade efterhand vikit undan
och blandats med längtan — och i skymningen
grep ånger in, en underlig, allt öfverväldigande
ånger. — Hon hade i vrede lämnat Knut. Han
hade fördragit så mycket för hennes skull, afsagt
sig mycket af sin sorglösa frihet. Och kanske
innebar hans uppförande mot flickan vid led-
stången inte något verkligt fult och svekligt.
Elins kärlek, het och högstämd, hade förbytts
i ett lidande, som gjort henne orättvis. — Och
skriftens ord: låt icke solen gå ner öfver eder
vredeI och: var din trätobroder benägen till
vänskap snartl — ljödo för henne, dömande och
manande. Hur mycket värre var det ej att låta
solen gå ner öfver vrede mot sin älskade! — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
