Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin Krampa - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELIN KRAMPA
En flock unga män och halfvuxna pojkar kom
ur bodarnas skugga öfver hamnplanen och ut på
bryggan. — De tre prästbarnen veko åt sidan för
skaran ; de sågo därvid, att Knut Rosdal var med
och Bengt Kärr, gästgifvarsonen, som skulle till
Amerika, men aldrig kom i väg. De visste sig
också igenkända, ty den upprymda flocken tvär-
tystnade och en del ynglingar sneglade lömskt åt
barnen Krampa. Dessa började just vandringen
hemåt, men innan de hunnit från bryggan, höjdes
med ens bakom dem ett grofmåligt samfäldt skrän.
— Prästungar! Prästkragar! Djäfla präst-
ungar! — Det var dem en ytterst välbekant gam-
mal visa, men just nu litet oväntad. Då de lugnt
gingo vidare, susade efter dem ett regn af bark-
stycken, isbitar och småsten, som klapprande
slogo ned i bryggans bräder och hamnkajens sten-
mur. En sten, fastfrusen i en isklump träffade
Elin på vristen. Hon skrek till helt lätt — och
svarades af ett muntert tjut från förföljarna.
Då brast Lars tålamod. Han ville vända och
springa tillbaka rätt mot hopen, boxa och hugga
så länge han orkade. — Men Elin och Vidar
klängde sig vid hans armar och hindrade honom.
— Lars — det är julafton — kved Elin.
— Ja — just det svarade brodern, hackande
tänder af raseri — och därför —
Syskonen drog honom med sig inåt land.
— Förbannade pack! — röt han utåt bryggan.
— Lars ! — halft bad, halft varnade Vidar.
Ungdomsflocken stannade nu kvar därute.
"9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
