Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 37. En duell och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läppen. Jag hoppas blott, att ni må bliva den
lyckligaste.
– Jag har ingen särskild fiendskap till major
Stapleton, svarade jag, men, efter som han är en
så god skytt, skall jag, för mitt självförsvar, sikta
säkert på honom. I alla fall är jag tillräckligt
bekant med eldvapen, och har banat mig väg emellan
för många kulor, att icke stå lugn och sansad framför
pistolmynningen; jag anser mig således vara
majoren fullt vuxen. Och nu, överste, om ni vill befalla
frukost, skall jag vara nere inom en fjärdedels
timme.
Då översten var i begrepp att gå, anmälde hans
betjänt att kapten Green önskade få tala vid honom
enskilt. Jag gjorde mig därför icke bråttom,
emedan jag väl visste, vad den enskilda affären
angick, och att samtalet sålunda skulle draga ut en
stund. Då jag kom ned till frukosten, fann jag
översten ensam.
– Nåväl, Keene, sade han; allt är nu uppgjort,
majoren är döv för alla föreställningar. Ni skola
mötas i afton och, för att undvika att någon blandar
sig i saken, ha kapten Green och jag kommit
överens att säga, det majoren gjort sin ursäkt och att
saken är bilagd. Som jag naturligtvis intet hade att
invända häremot, skiljdes vi för ögonblicket, jag
för att gå till varvet, och han för att skriva brev.
Läsaren tycker kanske, att jag tog saken allt för
lätt; men saken var den, att jag hade inga
anordningar att göra, i händelse olycka inträffade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
