Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ä - Ära ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄRF
741
ÄRA
all; jag har den ä-n teckna er ödmjukaste
tjenare. — 6) Brukas i samma mening som
Krigsära. På ä-ns fäll, på slagfältet. Dö på d-ns
bädd, på ä-ns fäll.
ÄRA, v. a. i. Bevisa ära. Vara myckel äd.
Frukla Gud och ä. konungen. t Prisa och ä.
Gud. — Syn. Hedra, Vörda. — Å-d, part. pass.
Brukas adjeklivt i samma mening som: Högt
ansedd, högaktad, värderad, t. ex.: En allmänt
aktad och äd man. Å-e bref vet af den 10
dennes.
ÄRBAR, är’bår, a. 2. Som undviker allt, hvad
som anses oförenligt med ära och anständighet.
Sägcs om qvinnor. Ett ä-l fruntimmer. En ä.
flicka. Brukas äfven orn sak, t. ex.: Ä-l
uppförande. Ä. klädsel. — Syn. Se Anständig.
ÄRBARHET, f. 3. Egenskapen alt vara
ärbar; ärbart väsende, ärbara seder, ärbar karaklcr.
i all ä., med iakttagande af all anständighet. —*
Syn. Se Anständighet.
ÄRBART, adv. På elt ärbart säll, i all
ärbarhet.
ÄREBETYGELSE, f. 3. Handling, hvarigenom
ära bevisas någon.
ÄREBEVISNING, f. 2. Se Ärebetygelse.
ÄREBOREN, ä’rebå’ränn. adj. 2. neutr. — el.
Titel, som någon gång brukas för ståndspersoner
af högre anseende.
ÄREDRYG, a. 2. (gam.) Stolt, högmodig. —
Å red r yghet, f. 3.
ÄREFÖRGÄTEN, ä’reförjä*t’n, a. 2. neutr. — el.
Glömsk af pligt och ära. — Äreför gäl el, adv.
ÄREFÖRGÄTENHET, ä’reförjä’t’nhél, f. 3.
Glömska af pligt och ära.
ÄREGIRIG, ä reji rigg, a. 2. Se Ärelysten.
ÄREGIRIGHET, f. 3. Se Ärelystnad.
ÄREGIRIGT, adv. På ett äregirigt sätt, med
begär efter ära.
ÄREKRANS, m. 2. Krans, hvilken tilldelas
någon såsom ärebevisning. — 1 samma mening
säges äfven Ärekrona.
ÄRELYSTEN, a. 2. neutr. — el. Begärlig
efter utmärkelse och beröm. — Syn. Äregirig.
ÄRELYSTNAD, m. 3. Begär efter utmärkelse
och beröm. — Syn. Äregirighet.
ÄRELÖS, a. 2. 1) För nesligt brott af
domstol förklarad äran förluslig, d. v s. ovärdig af
medborgerligt förtroende. Göra någon ä. Blifva
ä. — 2) Utan all heder och ära. Del är en ä.
menniska, han bar ingen ära i sig. Enä.
handling.
ÄRELÖSHET, f. 3. Egenskapen att vara
ärelös.
ÄRENAMN. n. 5. Se Hedersnamn.
ÄREMINNE, n. 4. Minnestal till en afliden
persons ära. Ä. öfver någon.
ÄRENDE, ä’rännde, i dagligt tal: ärnde, n. 3.
o. 4. (af fordna verbet Ara, skicka. Egenll.:
beskickning.) <) Uppdrag, angelägenhet, för hvars
uträttande man skickas eller begifver sig till
någon. Skicka någon bort i elt ä. Uträtta sill
ü. Uträtta ä-r. Jag har ell ä. all uträtta.
Anmäla, säga sill ä Hvad var gossens ä?
Gå ell ä åt någon, gå bort i ell uppdrag för
ens räkning. Gå ä-r, åt andra uträlta sådana
uppdrag. Springa ä-r, säges i samma mening
om flickor, pojkar, betjenter, m. fl. Med
oför-rätladl ä., se Oförrällad. (Fam.) De gå i sina
ä-r, äro stadde i uträttning af sina görornål.
Jag går ej era ä-r, emottar inga uppdrag af er.
(Lagt.) 1 rälla ä-r sladd, som har lagliga
ut-rätlningar. Jag reser i angelägna ä-r till N.,
för alt uträlta vigtiga angelägenheter. Ha ä. lill,
i något ärende ämna sig till; äfv. (fam.) vilja
komma åt, ha godt Öga till. Göra sig ä.,
före-gifva något ärende, t. ex.: Hon gjorde sig ä.
med all fråga efter en person. (Fam.) Hafva
ä., hafva behof att gå på afträdet. — 2)
Göro-mål, sak, angelägenhet. I dessa ä-r är han ej
hemmastadd. Rikets, statens, kronans ä-r.
Inrikes, utrikes ä-r. Del är elt ä. af vigt. —
Bildar ålskilliga sammansättningar, såsom: Riks-,
Slats-, Regerings-, Förvaltnings-, Embctsärende,
m. fl.
ÄRENPRIS, ä’rännpri’s, m. 3. örten
Vcro-nica officinalis, med vackra blå blommor.
ÄREPORT, ä’repört. m. 2. En de antika
triumfbågarna liknande bågslällning, som vid
högtidliga tillfällen, illuminationer, berömda personers
intåg o. s. v. uppföres af trä, beklädes m?d
granris, löf. blommor, och prydes med målningar,
transparenler. m. m.
ÄRERÖRIG, a. 2. Som går å heder och ära.
Ä-l lal. Ä-a beskyllningar. Ä. process,
hvarigenom åsyftas att skada någon till heder och ära.
ÄRERÖRIGHET, f. 3. Ärcrörig beskaffenhet.
ÄRERÖRIGT, adv. På cll ärerörigt sält.
ÄRESJUK, a. 2. (föga brukl.) Se Ärelysten.
ÄRESJUKA, f. sing. (föga brukl.) Se
Ärelystnad.
ÄRESKOTT, n. S. Skott, som lossas till cn
persons ära.
ÄRESKÄNDANDE, a. 1. Som skändar eller
åsyftar att skända ens ära. Ä. förtal.
ÄRESKÄNDARE, m. 5. Den som uppsåtligt
skändar en annans ära, eller som i allmänhet
gerna söker att skada andras goda namn och
rykte.
ÄRESKÄNK, m. 3. Skänk, som tilldelas någon,
för alt derigenom bevisa honom en ära.
ÄRESTOD, m. 3. Bildstod, upprest lill en
persons ära. Man reste honom ä-er.
ÄRESTÅND, n. 5. (föga brukl.) Innehafvande
af hög värdighet.
ÄRESTÄLLE, n. 4. Hög värdighet, förenad
med ära och utmärkelse. Uppstiga lill de
högsta ä-n. — Syn. Hedersslälle, Hedersposl,
Heders-embele. [Äroställe.]
ÄRETECKEN, n. 5. Sp Hederstecken.
ÄRETEMPEL, n. 5. Tempel, uppfördt lill
ens ära.
ÄRETITEL, ä retiTVI, m. 2. pl. — titlar. Se
Hederstitel.
ÄRETJENST, f. 3. Tjensl, som göres någon,
för all derigenom bevisa honom en ära. Göra,
visa en den sista ä-n, besörja eller bivista hans
begrafning. — Syn. Hedersljensl.
ÄRETJUF, m. 2 pl. — tjufvar. Se
Äre-skändare.
ÄREVÖRDIG, a. 2. (l. ehrwürdig) Som
för-tjenar ärebevisning, är värd all äras. En ä.
patriark. — Brukas äfv. som litel för komministrar
och skollärare, hvilka äro prester.
ÄREVÖRDIGHET, f. 3. <) Egenskapen att
vara ärevördig; ärevördigt utseende. — 2) Titel,
som skämtvis tillägges prester, hvilka tituleras
Ärevördige. Ers ä.! *
ÄREVÖRDIGT, adv. (föga brukl.) På elt
vördnadsbjudande sätt.
ÄRFDABALK, m. 2. Den af balkarna i svenska
lagboken, som stadgar, huru med arf och arfskifte
förhållas bör.
ÄRFDAGODS, n. sing. (lagt.) Ärfdt gods.
ÄRFTELIG ell. ÄRFTLIG, a. 2. i) Som går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
