Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - Verldsregering ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VER
VER
675
de begge ändpunkter af vcrldsaxeln, kring hvilka
himlahvalfvet tyckes vända sig.
VERLDSREGERING, f. 2. Se Försyn.
VERLDSRYMD. f. 3. Den oändeliga rymd,
som i sig innefattar hela verlden.
VERLDSSJÄL, f. 2. Se Verldsandc.
VERLDSSYSTEM. värrdssysläm, n. 3. o. 5.
4) Se Verldsbyggnad. Hela v-el. — 2) Läran
om verldskropparnes läge till och förbindelse med
hvarandra.
VERLDSTEATER, vä’rrdsteåt’r. m. 2. pl.
— alrar. (fig.) Verlden, betraktad såsom en
skådebana, hvarpå historiska personer uppträda såsom
skådespelare.
VERLDSTRAKT, m. 3. Himmelsstreck, eller
hvarje af de fyra lika delar, i hvilka horisonten
indelas.
VERLDSVIS, värrdsvfs, a. 2. Verldslig vis.
VERLDSVISHET, f. 3. Verldslig vishet.
VERLDSVÄLDE, vä’rrdsvä’Ilde, n. 4. Välde
öfver hela jorden eller en större del deraf. Kom
var ell v.
VERLDSÅLDER, m. 2. pl. - åldrar. 4)
Hvarje af de fyra tidsåldrar, hvaruti forntiden
indelade menniskoslägtels tillvaro. — 2) Större
tidrymd af verldshistorien. — 3) Bestämd
tidrymd, inom hvilken stora förändringar föregå
med jorden.
VERLDSÖGAT, n. sing. def. Se Hydrofan.
VERS, värrs, m. 3. (lat. Versus) 4) Rad af
ord, sammanställda så, att de bilda en viss takt.
En v. ur Homerus. Vackra v-er. — Syn.
Versrad. — 2) (i sing. indef.) Bunden stil. V.
och, prosa. Göra, skrifva v. Ell slycke på v.
Sälla på v., gifva versform. Skaldestycke med
vacker v. — 3) Liten afdelning af ett kapitel i
bibeln. 1 Mos. B., sjunde kapitlet, Iredje v-en.
— 4) En af flera versrader bestående afdelning
af ett skaldestycke, af ett stycke på vers. V. i
en visa. Stycket är afdelt i v-er. En v. i
psalmboken. Sjunga på sista v-en, äfv. (fig.
fam.) vara nära sin undergång, död, ruin; ej hafva
långt igen (att lefva, att råda, o. s. v.). (Fam.)
Gråta, sjunga en v., gråta en slund. — Syn.
Strof. — S) Se Versart.
VERSAL, värrsål, m. 3. (lat. Versus) eller
VERSALBOKSTAF, värrsål–, m. 3. pl.
— boksläfver. (boktr.) Stor begynnelsebokstaf.
VERSART, vä’rrsårt, m. 3. Se Versslag.
VERSBYGGNAD, m. 3. Den olika
beskaffenheten af vers i afseende på skiljaktiga versslag,
versens ledighet, m. m.
VERSERAD, värrsèradd, a. 2. (fr. Versé) 4)
Hemmastadd, väl bevandrad. V. i språken. —
2) Städad, bildad.
VERSFALL, n. S. Se Versmått.
VERSFORM, m. 3. Form af vers, d. v. s.
poetisk ell. regelbunden rytm.
VERSFOT, m. 3. pl. — föller. Se
Versmått.
VERSIFIERA, v. a. 4. (af lat. Versus och
Facere) Förfalla, skrifva på vers. En v-d
öfver-sällning.
VERSIFIKATION, värrsifikatschön, f. 3.
Versbildning, versbyggnad.
VERSION, värrschön, f. 3. (lat. Fersio) 4)
Öfversättning. — 2) Sätt, hvarpå en händelse
fram-ställes, berättas.
VERSKLÅPARE, m. 3. Se Rimmare.
VERSKONST, f. sing. Konsten alt göra vers.
VERSMAKARE, m. 3. (förakt!.) Klen poet,
rimmare.
VERSMAKERI, n, 3. (förakll.) En versmakare*
handtverk.
VERSMÅTT, n. 3. (pros.) Hvarje särskilt
af-mätning eller takt i vers.
VERSRAD, f. 3. Se Vers, 4.
VERSSLAG, n. 3. Olika slag af vers i
afseende på rim eller versmått. Rimmade,
orimmade v. Jambiska, daklyliska v-cl.
VERSSTUMP, m. 2. (fam.) Liten vers.
VERST, vä rrst, m. 3. Rysk mil, hvaraf
ungefär 4% gå på en svensk.
VERSVURM, m. 2. (fam.) En, som vurmar
på att skrifva vers.
VERSÅDER, f. pl. — ådror. Gåfva, fallenh.t
alt skrifva vers.
VERTE, vä’rrle. (latinskt ord) Vänd (om
bladet)!
VERTEBRAL, värrlebral, a. 2. (af lat.
Verle-bra, ryggkola; anat.) Hörande till ryggkotorna.
VERTEBR AL-SYSTEM, yärrlebrål-systäm,
n. 3. o. 3. (anat.) Samteliga från ryggmergen
utgående nerver, betraktade såsom ell helt,
VERTEBRERAD, värrtebrèradd, a. 2. (nat,
hist.) V-e djur, hvilkas ryggrad består af flera
kotor.
VERTIKAL, värrtikål, a. 2. (af lat. Vertex,
bjesse, spets, pol) Lodrät. [— cal.j
VERTIKALCIRKEL, värrlikålsi’rrk’l, m. 2.
pl. — cirklar, (astr.) Den storcirkel på
himmelsgloben, som går genom horisontens begge poler
samt jordens medelpunkt.
VERTIKALVINKEL, värrlikålvi’nngk’1, m. 2,
pl. — vinklar, (gcom.) V-vinklar kallas de vink*
lar, som, då tvenne linier skära hvarandra, stå
med spetsarna vända mol hvarandra.
VESSLA, f. 4. Ett slägte af rofdjuren.
Mu-stela. Vanlig V., rödbrun på ryggen, hvit under
buken, 7 till 8 tum lång, med slinkande
svans-körtlar. M. vulgaris. Lilla V-n, lik hermelinen,
men blott hälften så stor, och utan svart
svans-ända. M. nivalis. Till samma slägte böra äfv.
Lekatt, Hiller, Menk, Mård och Sobel. Se
dessa ord.
VEST, se Väst.
VEST, m. sing. (i sjömansspråket) Se Vesler,
V. till nord (VtN), ett streck till norden ifrån
vester. V. till syd (VtS), ett streck åt söder
ifrån vester.
VESTA, vä’sta, nom. prop. f. 4) Romerska
namnet på grekiska gudinnan Heslia, den husliga
eldens äfvensom den husliga sällhelens och
kyskhetens gudinna. — 2) En af de mindre
planeterna.
VESTAL, väslål, f. 3. 4) V-er kallades Vestas
preslinnor, hvilka det ålåg att ständigt
underhålla den heliga elden på denna gudinnas altare,
och som vid lifsslraff måste iakttaga en
obrotls-lig kyskhet. — 2) (fig.) Qvinna, som utmärker sig
genom en exemplarisk kyskhet.
VESTAN, vä’stann, m. sing. indef. (Egentl.
adverb, som betyder: från vesler) 4) Vester. V.
ifrån, från vesler. — 2) Vestanvinden. (Fig.
poet.) På v-s vingar, med vestanvinden.
VESTANEFTER, va stannä’fft’r, adv. ell.
VESTANIFRÄN, vä’slanifrå’n, adv. Från
vester.
VESTANVIND, m. 2. Vind, som blåser ifrån
vester.
VESTANVÄDER, n. 3. Se Vestanvind.
VESTER, vä’st’r, m. sing. Det himmelsstreck
eller den verldstrakt, der solen går ned kl. 6 om
aftonen. Komma från v. Segla åt v. 1 v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
