Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skrattande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374 SKR SKR
SKRATTANDE, n. 4. Se Skratt.
SKRATTARE, m. B. Den, som skrattar, roar
sig åt något. Hafva s-rne på sin sida.
SKRATTDUFVA, f. 4. En art af Dufslägtet,
hvars läte liknar skratt; finnes i Afrika.
Co-lumba risoria.
SKRATTLUST, f. sing. Håg. lust alt skralla.
SKRATTM1LD, a. 2. (fnm.) Alltjemt färdig
att skratta.
SKRATTMUSKEL, m. 3. pl. — muskler. En
del af den breda halsmuskeln, som verkar på
mungiporna, då man skrattar.
SKRATTMÅSE, m. 2. pl. — måsar. Fågel
af Måseslägtet. 16 lum lång, blågrå, hvit och
rosenröd; lätet liknande skratt. Larus ridibundus.
SKRATTSJUK, a. 2. (fam.) Öfverdrifvet fallen
för att skratta.
SKRATTSJUKA, f. sing. (fam.) Öfverdrifven
fallenhet för att skratia.
SKREF, n. B. (fam.) 4) Stort, långt steg. —
2) Se Gren, 5.
SKREFVA, v. n. 4. (fam.) Sträcka ut benen
långt ifrån hvarandra. — Syn. Skeka. —
Skref-vande, n. 4.
SKREFVA, f. 4. Se Bergsskrefva.
SKRI, n. 4. 4) Högt, ljudeligt rop. Gifva
till ett s. — Deraf Anskri, Härskri, Klagoskri,
Glädjeskri. — 2) Säges äfv. om’ vissa djurs läte.
Åsnans, hjortens, ugglans s.
SKRIA, v. n. 4. 4) Se Skrika. — 2) Säges
om det skarpa, högljudda’ läte, vissa djur hafva.
Åsnan, hjorten s-r. — S-nde, part. pres.
Nyttjas äfv. adjektivt i samma mening som
Himmelsskriande. En s. orättvisa. — Skriande,
n. 4.
SKRIBENT, - bä nnl, m. 3. (af lat. Scribere)
Skriftställare. [Scri -.]
SKRJBLER, - blér, m. 3. (fam.) Dålig
skriftställare. [Scri -.]
SKRIDA, v. n. 3. Impf. Skred, (isl. Skrida,
kräla) 4) Gå långsamt framåt. Tåget skred
långsamt genom gatan. S. [ort, fråm, se
Fortskrida, Framskrida. S. förbi’, i’n, upp, ul.
— 2) Röra sig framåt med mycket långsam
rörelse. Visaren på uret s-der. S. af, bort, fort,
fråm, se Åfskrida, &c. S. in, néd, tillbaka,
undan, upp, ul. Vqgnsdynan har s-dit ned.
Kragen har s-dil upp. — 3) (fig.) Säges om
lid, som långsamt framflyter. Tiden s-dcr. S.
fråm, förbi’. Timmarna s. långsamt för
enslingen. — Brukas fig. i några talesätt, l. ex.:
S. lill doms, företaga sig afkunnandet ak en dom.
S. till votering, börja votering. S. lill en
annan fråga, öfvergå lill, företaga cn annan fråga.
S. lill våld, gå ända derhän. alt man brukar
våld. S. lill verkställighet, sälta i verkel. S.
till den utvägen alt..., försöka, anlita den u.
&c. S. lill yllerligheler. Hans högmod skred
ända derhän, skred lill den höjd, all. .gick
ända derhän, att... — Skridande, n. 4.
SKRIDFÄ. n. 4. Se Amfibie.
SKRIDSKO, skrfddsko (i dagligt tal: skri sko),
m. 3. pl. — skor. Smalt, fotslångt, slipadt jern
med skarpa underkanter, fästadl under elt efler
foten formadt trä, som bindes under foten, för
alt gå dier skrida med snabbhet på hal is. Gå,
åka på s-r.
SKRIDSKOFART, m. 3. Gående, åkning på
skridskor.
SKRIDSKOGÅNG, m. sing. Se Skr id skofa rf.
SKRIDSKOGÅNGAREdl.SKRIDSKOÅK ABF,
m. B. En, som går, åker på skridskor.
SKRIDT, skrftt, n. B. (t. Schrilt, steg)
Gående (om hästens gång). Gå i s.
SKRIFART, m. 3. Sättet att skrifva. Brukas
endast i fråga om den inre stilen. Jfr. Skrift. —
Syn. Skrifsätt. Diktion, Språk.
SKRIFBLÄCK, n. B. Bläck, som begagnas
att skrifva med. Jfr. Bläck.
SKRIFBOK, f. 3. pl. — böcker. Inhäftadt
rent papper, att derpå öfva sig i skrifkonsten.
SKR1FBORD, n. S. Bord, som begagnas all
skrifva vid, eller enkom derlill gjordi.
SKRIFDON, n. B. Hvarje särskilt sak, som
begagnas vid skrifning, såsom papper, bläck, penna,
m. m. — Äfv. Skriftyg.
SKRIFFEL, skrfvfél, n. B. Fd, som begås
vid skrifning, då man skrifver orätt bokstaf, ord,
o. s. v.
SKRIFKAMMARE, m. 2. pl. — kamrar. Se
Skrifrum.
SKRIFKLÅDA, f. 4. (fam.) Öfverdrifven lust
alt vilja skrifva, förfalla, hos en person, som
saknar derlill nödig fallenhet och insigt.
SKRIFKLÅDIG, a. 2. (fam.) Som har
skrif-klåda.
SKRIFKONST, f. sing. Konsten att genom
bestämda tecken göra tankar åskådliga för Ögat.
SKR1FLÅDA, f. 4. Låda, hvari skrifdon
förvaras.
SKRIFMATERIALIER, ––––––-åliärr, 3. pl.
Hvad som till skrifning behöfves.
SKRIFMÄSTARE, m. B. Lärare i skrifkonsten.
SKRIFNING, f. 2. Handlingen, då man skrifver.
SKRIFPAPPER, n. B. 4) Papper, som
begagnas lill skrifning. — 2) En sort gröfre sådant
papper. — Molsals: Postpapper.
SKRIFPENNA, f. 4. Fågelpenna, beredd atl
skrifva med.
SKR1FPERGAMENT, skri’vpärrgamä’nnt, n. 3.
o. B. Pergament af kalfskinn, som användes till skrift,
pastellmålning, samt tryckning af diplomer o. s. v.
SKR1FPROF, n. B. Prof på skrifning. Säges
både i afseende på yltre och inre stil.
SKRIFPULPET, skrfvpullpél, m. 5. Sådant
slags pulpet, som begagnas vid skrifning.
SKRIFREGEL, f. 4. pl. — reglor. Regel för
skrifning, isynn. för rällslafning.
SKRIFRIKTIG, a. 2. Skrifven enligt
rätl-stafningens reglor. — Skr i f riklig hel, I. 3.
— Skrif rik tigt, adv.
SKRIFRUM, n. B. Rum, som begagnas för
skrifning.
SKRIFSAND, m. sing. Fin sand att strö på
det, som nyss blifvit skrifvet, till förekommande
af suddning.
SKR1FSKOLA, f. 4. Läroanstalt för
undervisning i skrifkonsten.
SKRIFSTIL, m. 2. Yttre stil, handstil. Jfr.
Stil. [- slyl.]
SKRIFSÄTT, n. B. Sättet att skrifva. Brukas
både om inre och yltrc stil. Jfr. Stil.
SKRIFT, f. 3. 4) Skrifning. Detta slags
pergament användes till s. — 2) Hvad som
blifvit skrifvet med penna. — 5) Skriftlig
handling. Inlemna en s. till domstolen. — Bildar
åtskilliga sammansättningar, såsom: Rättegångs-,
Ansöknings-, Böneskrift, m. fl. — Syn.
Dokument. Akt. — 4) Skrifven eller tryckt uppsats
eller bok; afhandling. En förfatlares s-er. —
Har flera sammansättningar, såsom:
Lyckönsknings-, Tacksägelse-, Minnes-, Prisskrift, m. fl.
— B) Sättet att genom yttre tecken uttrycka ord
och ljud. Symbolisk s., genom bilder, figurer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
