Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Valda exempel på loflig handel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 ONKEL TOMS STUGA.
Mannen mottog försiktigt sin börda och var snart försvunnen bland
folkhopen på kajen.
När ändtligen ångbåten hade lagt ut och började skjuta fart, åter¬
vände den i sitt hopp bedragna makan med sorgset sinne till sin förra
plats. Slafhandlaren satt där; men barnet . . .?
“ Hvar . . . hvar . . .började hon, med namnlös ångest stirrande
på den tomma bädden.
“Lucy,” sade slafhandlaren, aditt barn är borta; du må gärna veta
det först som sist. Jag visste, förstår du, att du omöjligen kunde ta
honom med dig ned till Södern ; och jag fick tillfälle att sälja honom
till en rik och god familj, som skall uppfostra honom mycket bättre än
du skulle kunnat.”
Slafhandlaren hade vid det här laget nått det stadium af kristlig
och politisk fullkomning, hvil ket helt nyligen af vissa predikanter och
politiker i Norden blifvit framhållet såsom eftersträfvandsvärdt — det
hade nämligen lyckats honom att fullständigt öfvervinna hvarje
mänsklig svaghet och fördom. Hans hjärta var just sådant, käre
läsare, som ditt och mitt också kunde hafva blifvit genom lämplig
uppfostran och följdriktig undervisning. De vilda blickar af ångest
och ytterlig förtviflan, hvilka den kränkta modern kastade på honom,
skulle till äfventyrs hafva förbryllat en mindre försigkommen man;
men denne var van vid sådana blickar. Han hade hundrade gånger
mött samma blickar ur hundratals andra ögon. Afven du, min läsare,
skulle kunna vänja dig vid sådant; och det stora målet för aktnings¬
värda ansträngningar på allra sista tiden har varit att vänja alla de
nordliga staterna vid dessa blickar, på det att Unionens ära måtte
förblifva oförkränkt och oafkortad. Följaktligen betraktade slaf¬
handlaren den dödliga ångest, som förvred dessa mörka anletsdrag —
det krampaktiga vridandet af dessa färgade händer — de stönande
andedragen —endast och allenast såsom nödvändiga detaljer i ett lagligt
näringsfång; och det enda, som upptog hans tankar, var en undran
öfver, huruvida hon skulle börja skrika och därigenom vålla uppträde
på ångbåten, ty han var i likhet med andra anhängare af denna vår
säregna inrättning — slafveriet — en afsvuren fiende till all — offent¬
lighet.
Men Lucy skrek ej. Slaget hade träffat henne alltför plötsligt och
våldsamt, för att hon skulle kunna lätta sitt hjärta genom vare sig
jämmer eller tårar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
