Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. En förtviflad moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 121
förgrymmade slafhandlaren hade intet annat att göra än knyta
händerna i byxfickorna och hålla god min i elakt spel. Alla tre
svängde nu af åt höger och styrde kosan mot stora landsvägen.
På grund af alla dessa missöden inträffade de tre ryttarne i den lilla
byn vid Ohios strand först ungefär tre kvarts timme efter det Elise
hade lagt sitt barn att sofva i värdshuset. Elise stod vid fönstret och
såg ut åt ett annat håll, då Sams snabba öga blef henne varse. IPaley
och Andy befunno sig några alnar bakom honom. 1 detta kritsika
ögonblick ställde Sam så till, at han tappade sin hatt, och han uppgaf
härvid ett så högt och egendomligt rop, att Elises uppmärksamhet
genast väcktes. Hon drog sig skyndsamt tillbaka, under det att de tre
ryttarne redo fram utanför värdshusets dörr.
En hel evighet tycktes Elise samlad i detta enda ögonblick. Hon
fattade sitt barn och skyndade ut ur kammaren genom en bakdörr, som
öppnade sig åt floden till. Med förtviflans snabbhet tillryggalade hon
de få steg, som skilde henne från floden.
I detsamma fick slafhandlaren syn på henne. Han kastade sig
ögonblickligen ur sadeln, ropade högljudt på Sam och Andy och var i
blinken efter henne likt en hund efter en hare. I detta fasans ös;on-
blick tycktes hennes fötter knappast vidröra marken, och inom loppet
af några sekunder befann hon sig vid flodbrädden. Men i hack och
häl var hennes förföljare. Med en kraft sådan, som endast förtviflan
eller vansinne kan gifva, och utstötande ett gällt skri gjorde hon ett
språng öfver den brusande strömfåran emellan stranden och drifisen.
Detta var verkligen ett oerhördt vågstycke, möjligt att utföra endast
för en till vansinne gränsande förtviflan. Haley, Sam och Andy stodo
också andlösa af förvåning och stirrade efter den dödsföraktande
flyktingen.
Det stora isblock, som emottagit Elise, vaggade och knakade under
hennes tyngd, men hon stannade icke ett ögonblick. Med förtviflans
styrka och under vilda rop hoppade hon från det ena isstycket till .det
andra — halkande — snafvande — men resande sig på nytt igen till
nya fÖrtviflade språng. Hon har förlorat sina skor — hennes strum¬
por äro sönderslitna — de nakna fotterna blöda ur en mängd sår och
h varje hennes steg betecknas afen röd strimma, men hon ser ingenting,
hör ingenting, känner ingenting, utan ilar endast framåt i vild, besin¬
ningslös flykt, till dess hon dunkelt som i en dröm skönjer Oh iostranden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
