Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. En förtviflad moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 107
lif och spänstighet åt hennes rörelser; det tycktes henne, som om nya
krafter i elektriska strömmar ingötos uti henne vid hvarje lindrig be¬
röring med eller rörelse af det sofvande, förtröstansfulla barnet. I
sanning underbart är detta själens välde öfver kroppen, livilket för en
tid kan spänna muskler och nerver till ansträngningar vida utöfver
det vanliga måttet, så att de svage blifva starka, de försagda hjälte¬
modiga.
Som i en dröm passerade hon förbi det ena välkända stället efter det
andra, utan att sakta sina steg, utan att hvila, till dess hon slutligen
hade lämnat egendomens yttersta gränser långt bakom sig och den
gryende dagen fann henne på öppna landsvägen fjärran från hennes
barndoms lekplatser.
Emellertid kände hon väl till vägen, ty hon hade ofta varit sin mat¬
mor följaktig på dennas besök hos släktingar i den lilla byn T. icke
långt från Ohio-floden. Vid sin brådstörtade flykt hade Elise beslutit
sig för att söka uppnå och komma öfver Ohio; detta var hennes första,
klart medvetna räddningsplan, men hvad hon därefter skulle företaga
sig hade hon ännu ingen aning om — kunde endast hoppas på Guds
hjälp.
När med dagens inbrott landsvägstrafiken böljade, insåg Elise med
den snabba uppfattning, som är utmärkande för ett öfverretadt sinnes¬
tillstånd och som tyckes vara ett slags ingifvelse, att hennes brådskande
gång och förstörda utseende måste ådraga henne uppmärksamhet och
väcka misstankar. Hon satte därföre ned gossen på marken, och sedan
hon ordnat sin dräkt fortsatte hon vandringen med långsammare steg,
men dock iakttagande all den skyndsamhet klokheten tillät. I sitt
lilla knyte hade hon inlagt några kakor och äpplen, af hvilka hon nu
begagnade sig för att påskynda barnets steg, i det hon kastade ett äpple
tid efter annan några meter framåt vägen, hvarvid gossen af alla sina
krafter sprang efter detsamma. Denna ofta upprepade list bragte dem
ett godt stycke framåt.
Efter en stunds vandring kommo de till en tät skog, genom hvilken
flöt en klar bäck. Då gossen klagade öfver hunger och törst, klättrade
hon öfver stängslet med honom, uppsökte ett ställe bakom en stor sten,
där de sutto dolda för alla späjande blickar från landsvägen, och gaf
honom frukost ur sin lilla matsäck. Då modern icke gjorde någon
min af att vilja äta med, blef lille Harry ledsen, och när han slog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
