Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hur då, lilla Mimmi? frågade öfversten.
— Ack jo, inte bör jag säga något om de inre förhållandena i
ett hus, der jag åtnjutit så mycken vänskap, som inom hofkamrerns
familj; men, mina vänner, den här fru Qverthal, som lär vara salig
kamrerskans kusin på mödernet — ni känner fru Qverthal, som är
enka efter aflidne kassören Qverthal?
— Ja, blef öfverstens och öfverstinnans svar.
— Nå, hvad tycks, fastän jag var der, fastän hon tydligen såg
att hon var öfverflödig, ty två kunna ej göra en syssla, så var man
ej i stånd att bli henne qvitt, utan hon hängde vid som en
kard-borre. Den stackars döende hade ingenting annat att tänka på än
att kaffet skulle räcka. — Herre min Gud! jag sade rent ut till fru
Qverthal: — Min bästa fru Qverthal, jag inser det nit, den
kärleksfulla ömhet, sade jag, som drifver er hit; men med Guds hjelp så
orkar jag ensam med alltihop. Den döende bad och besvor mig, att
något hvila mig, att gå hem och sofva; men jag sade: tala ej så,
hvem kan sofva i denna vigtiga stund? Kamrern bad mig ej offra
helsa och lif; jag svarade: milt lif är till för att offras åt mina
med-menniskor — med ett ord, jag blef qvar, intill dess förlossningens
slund skulle komma. Allt hade aflupit lugnt och stilla, om inte fru
Qverthal, som, oss emellan sagdt, är en rå, känslolös menniska, men,
såsom sådana äro, ganska högljudd i sin sorg, då salig menniskan i
frid fick lemna det usla jordiska, hade börjat att skrika och beklaga
sig, så att hofkamrern blef ännu mera altererad. Ni må Iro, jag hade
att syssla med att trösta begge dessa, isynnerhet som fru Qverthal
var otillgänglig för förnuftets och sanningens röst och endast skrek
och lamenterade, så att man kunde bli döf. Men detta kan ej
intressera herr konglig sekretem — emellertid så — nu är gubben
lugnare, och jag sprang hitöfver för att fråga dig, goda Emma, om vi
kunde få några qvistar af din slora cypress, att sätta i handen på den
hänsofna, som fru Qverthal åtagit sig.
— Nå, bästa Margret, har ni varit hos Fiolrotens? jag har hört
att der återigen varit uppträden. Samma qväll då vi voro der, hade
den arma qvinnan fått besök af några vänner. — Ack! äfven den
fattigaste har en och annan vän på vägen; — men mannen hade
kommit hem och kört ut dem allihop — är det inle fasligt — alt
vara så brutal, så vild, så häftig?
— Nej, blef mitt sanningsenliga svar.
— Jaså — åh ja, men vi skola ej tröttna. Med dessa ord steg
Mimmi upp och gick under många försäkringar om vänskap och
mycken tacksägelse för löftet om cypressqvistarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
