Nya Stockholm / 56 (1890) Author: Claës Lundin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. På Hasselbacken och Operakällaren, i "Grand" och på bolagskrogen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vaka öfver att det anseende som Hasselbacken fick redan för tre
årtionden sedan icke i någon mån minskas.

Vi äro på verandan, och som ett bord där i hörnet redan är
bestäldt, behöfva vi ej trängas bland de tåligt bidande eller otåligt
platspockande. I de inre rummen vill man ej gärna sitta på en så
vacker dag, men de äro dock icke tomma, och i stora salen längst
bort ha hvarken stockholmare eller främlingar tvekat att söka
ersättning för hvad som nekats dem på verandan. Hvilket slammer af
tallrikar och gafflar! Hvilket sorl af glada röster!

Där inne i skänkrummet ha de manliga gästerne i allmänhet
börjat middagens förspel, det fosterländska bränvinsbordet. Damerna
förakta förspelet och skaffa sig matlust med att väpta på
herrarne och göra betraktelser öfver verlden omkring sig. Efter lång
väntan komma herrarne i trupp eller gåsmarsch från skänkrummet,
belåtna med invigningen och utan öfverplagg,
hvilka lemnats hos öfverrockbevararen, en
af ställets stordignitärer, hvilken har sin
affärslokal i granskapet af bränvinsbordet,
utan att själf någonsin begagna sig af
närheten.

Wilhelm Davidson.

En sådan öfverrockbevarare är något
egendomligt för Stockholm. Tjänsten
fordrar ej blott påpasslighet och ordentlighet,
utan äfven ett mer än godt minne, som
hjälper sin egare att genast känna igen en
person, skulle han ock icke ha sett honom
mer än en gång förut, och icke blott
personen utan äfven dennes hatt och öfriga
löspersedlar. En bland de förnämsta i den vägen är J. E. Arenander,
den store menniskokännaren, hvilken under en lång följd af år
innehade öfverrock-hatt-galosch-mottagareämbetet å Hasselbacken och
ej en enda gång tog miste på vicomtens galoscher och då varande
finansministerns, nu mera landshöfdingens guttaperkor. Ämbetet är
indrägtigt, om ock ansvarsfullt och själsansträngande, och hr
Arenander köpte sig ett hus i Klaratrakten, drog sig tillbaka från
Hasselbacken, när gamle Wilhelm dog, och njuter nu sin ledighet med
värdighet på landsbygden. Mången har studerat till sämre ämbeten.
Ingen af Hasselbackens gamla kunder under sextio och sjutiotalen
glömmer den vänligt leende hedersmannen Arenander, utan att de
därför på något sätt ringakta hans efterträdare.

Så indrägtig är väl icke de uppassande vaktmästarnes syssla, men
det föder nog sin man att bära fram föda åt gästerna på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>