Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min klocka. Ett Madridminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men hvar har du den då?» frågade min
hustru bleknande.
»Naturligtvis hemma på mitt skrifbord.»
»Men minns du inte, olycklige, att du såg på
den strax innan vi stego upp på spårvagnen!»
Jag slog mig för pannan och snurrade rundt
och rusade efter spårvagnen och skrek på polis och
högg tag i en gammal man som hade brådt. Och
det blef folksamling och jag måste betala den gamla
mannen en duro. Men polisen kom inte. Och då
gingo min hustru och jag till polisen, till distriktets
polisstation.
Vi kommo in i ett rum så nedrökt och
smutsigt och illaluktande, att min eljest tämligen
ogenerade penna vägrar att beskrifva det närmare. Det
fanns godt om folk där före oss: konstaplar och
knifskärare och mördare och andra ogärningsmän.
Jag har sällan känt mig så oskyldig som i det
sällskapet. Vid ett bord satt en öfverkonstapel och
rökte och skref och förhörde och rökte och förhörde
och skref. Jag klef fram till honom med min hustru
i handen.
»Herr öfverkonstapel», sade jag, »vi komma för
att anmäla...»
»Var så god och vänta tills det blir er tur!»
afbröt öfverkonstapeln.
Och öfverkonstapeln förhörde och skref och
hopade ark på ark och konstaplarna vittnade och
ogärningsmännen skälfde och jag stack oupphörligt
handen i fickan för att se efter hvad tiden led, men
drog genast upp den igen med en suck. Slutligen
vände sig öfverkonstapeln till oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
