Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SKALTIDEN
33
— Jag tyck, dom borde vara hemma bortå
skälisen nu.
— Jag tyck det, jag med — svarade svärmor.
— Jag gett rakt gå ner i boa och si åt, om
dom syns där i Maludden, sade Greta.
När hon kom ut och fick se, att det var natt
och att stjärnorna stodo fullt i himlen och att månen
kastade skuggor bakom husen, blef hon rädd. Hon
gick ner i bosvalan och såg sundet som ett blått
silfver med uddarnas och skärets rostfläckar och
tänkte sig hela hafvet utanför och kände kittlingar
af oro i hjärttrakterna.
Pär-Erik skrattade åt sina tankar, lite stolt,
lite hånfullt, lite ängsligt — kände samtidigt, att
det drog kallt. Hafvet suckade oftare och tyngre,
och det var nu månblå natt öfver isen.
Han skulle inte gå hem. Förr skulle han bli
efter. Men ett skälskinn skulle han ta med sig
att ligga på.
Pär-Erik gick ner till valplatsen, skar upp en
af skälarna, flådde med möda skinnet af kroppen
och kastade det öfver axeln, tog bössan i hand och
började marschen ut mot skäret Gnäggen, belyst
af månen och stjärnorna, där han gick.
Han kände sig alltmer bortglömd och ensam
och förstämd. Han kände sig till sist inte som viss
person, inte som Pär-Erik Sundberg, utan som något
hvad som hälst, som svart och otydligt rörde sig
ute på hafisen i månskenet. Han började känna sig
trött, när han marscherat en god stund, och det
var tungt och stelt bak i nacken, ryggen värkte,
och det drog kallt om magen. Men pjäxorna voro
Fiskare. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
