Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
3. EMIGRANTKONST. 18 30—4 0-TALEN.
tioner och i hans bästa naturstudier. Hans målningssätt kan påminna
om Carl Friedrich Lessings, om Gauermanns, om Camphausens från
dennes tidigare skede.
Djurmålare var också ryttmästaren Karl Fredrik Kiörboe (1799 —
1876), och han försökte aldrig att gå utom sitt område, dit man ock får
räkna ryttarporträtt (Karl XIV Johan, Karl XV). Han målade stort och
ganska bredt hundar, hjortjakt, räfven i saxen, flyende räf. Mycket spridd
i litografi blef »Öfversvämningen» (1850) — newfoundlandshyndan, som
med sina valpar tagit sin tillflykt upp på taket af hundkojan, som seglar
bort, drifven af strömmen. —
Det är de utvandrade ungdomarna, som tagit den svenska konstens
förnyelse om hand. Hemma sitta allt fortfarande samma professorer, mera
urgamla än förr, och konstatera skicklighet men ibland äfven en beklaglig
själfrådighet i de ungas hemsända arbeten. Oppositionen mot akademien
påminner någon gång om sin tillvaro, och åter höras rop på
fosterländskhet i konsten. I Danmark har Höyen uppträdt som talman för
nationell konst — konsten skall behandla det, »som framför allt lefver och
rör sig i folkets inre». Konstföreningens tillbakablickande utställning år
1841 af svenska konstverk ända från 1600-talet ger fosterlandsvännen
anledning att erkänna, att det i själfva verket ej finns en konst, som till
sin karaktär kan kallas svensk. Att konsten i Sverige varit och är en
drifhusväxt, upprepas från flera håll. »Villkoren för ett ädlare nationellt
konstlif» saknas, och ett dylikt kan uppstå endast genom att konstens
exotiska planta öfverflyttas på nationell grund.
I detta syfte tillkom Konstnärsgillet 1846. Dess upphofsman var i
främsta rummet N. M. Mandelgren, en mångsidigt verksam man,
outtröttlig i att på landsbygden uppsöka och afteckna svenska medeltidsminnen
(han utgaf 1855 — 1862 i Paris »Monuments scandinaves du moyen-åge»),
ifrare för handtverkets höjande och i detta syfte stiftare af den första
slöjdskolan, kraftigt medverkande för tillkomsten af Slöjdföreningen och den
första industri- och slöjdutställningen 1844.
Konstnärsgillets uppgift var att sprida kunskap och intresse för det
nationella i dikt och konst. Dess omedelbara resultat blef obetydligt, gillet
hade sin löftesrika ungdomstid och så följde aftynandet ganska snart.
Men den impuls det gaf bidrog till att såväl hos yngre konstnärer som
hos allmänheten väcka intresse för svenska folkliga ämnen inom konsten.
Och detta intresse blef denna gång både lifligare och vida mer ihållande, än
då göterna i århundradets början hänvisat till fornsägnerna. Delvis
berodde det på den konstnär, som blef den återväckta rörelsens första tolk,
att den fick en annan karaktär än hos försökarna från förra gången,
delvis låg det nog i tidens lynne. Den blef romantisk och lyrisk, den anslog
ej kämpasagornas utan folksagans och folkvisans ton. I Blommér lingo
vi en romantiker med svenskt temperament.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
