Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
står på ett helt annat sätt än då. Han lär sig älska monumental konst
och fantasikonst och söker nu poesi »öfver den flata verkligheten liksom
på vandring bland bergstopparna ofvan molnen». Hans väg gick också
tillbaka till hemmet. Han — som själf var kosmopolit i sin konst —
drömmer om en konst med svenskt lynne, byggd på blick för och
inträngande i svensk natur. Tyvärr låg det ej för hans lynne att uppträda som
agitator. Liksom Ehrensvärd skref han mera för eget nöje och för att
klara sina tankar än i hopp att påverka andra. Allt beaktansvärdt han
skref om Sverige, om svensk natur, konst och kultur, lämnade han otryckt.
Och det ligger otryckt ännu i dag — en omständighet, som kunde
framhållas som ett exempel på den andliga likgiltighet, han konstaterat hos
sina landsmän.
Äfven Karl Wahlbom (1810—1858) är en af de svenska konstnärer,
hvilkas begåfning borde ha fört dem till vida större resultat, än hvad
fallet blef. Till tecknare var han skapad, till tecknare af figurrika, rörliga
kompositioner, och skulle han måla, så voro hästar hans rätta område.
Sverige hade ej före honom ägt en liästmålare af hans förtjänst, men denna
tid, som hade konstarterna indelade i rangklasser, räknade Wahlboms
specialitet till de underordnade arterna. Som akademistipendiat var det hans
skyldighet att idka stor konst, alltså målade han bataljer, också dessa med
rätt mycken fart men mera noggrant och öfvervägdt än omedelbart och
personligt.
Pennan var hans bästa uttrycksmedel. Som lärare vid Lings gymnastik
lärde han i sin ungdom mera under fäktningslektioner och under
anatomiska dissektioner än under teckningstimmarna i akademien. Han
illustrerade Lings »Asarna», gjorde teckningar till isländska sagor och till Ossian
och hade sin lust i att teckna herkuliska, muskelstarka kämpar i
rasande kamp. I Paris började han måla små historietaflor med ämnen
från 15- och 1600-talet, och i Rom, i Paris och Bruxelles målade han äfven
hästtaflor, hästar på bete, hos hofslagaren, hästar som föras att vattnas,
hästdrift på kampagnan. Ju mera obunden han känner sig, dess bättre reder
han sig, äfven med penseln i hand. Hans omedelbara verklighetsstudier
ha vida större måleriskt innehåll och intresse än hans ateljétaflor. Ju
mera omsorgsfullt han utarbetar sina kompositioner för att få sälja dem
hemma, dess mindre kommer hans eget lynne fram i hans verk. Koloriten
blir färgtrycksartad och målerisk karaktär söker man förgäfves. Men
dramatisk verkan i uppfattning och anordning saknas sällan, den ögonblickliga
rörelsen hos både människor och hästar är fångad och fasthållen med
skarp blick och svåra rörelseproblem äro med käckhet lösta, om de också
kunna vara väl afsiktligt anordnade och tillkrånglade. Wahlboms mest
populära arbete, Gustaf II Adolfs död vid Lutzen (1855), är typiskt för
hur han kunde komponera, då han tvingar sig till lugn, jämvikt, syinmetri
och omsorg i uppställning och genomförande. Men där skönjes föga af
det otämda, lifsfriska ungdomslynne, som finns i hans orädda improvisa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
