Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stadener, 1. Sam - Stadener, 2. Ingegerd Borre-Stadener - Staden mellan broarna - Stadens stenar - Stadieväxling - Stadion - Stadium - Stadsantikvarie - Stadsarkitekt - Stadsarkiv - Stadsbana - Stadsbibliotek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
867
Staden mellan broarna—Stadsbibliotek
868
boställsordning 1932. Med sin glänsande talekonst
var S. en av svenska kyrkans mest uppskattade
predikanter. Han utgav bl. a. ”Konfirmandbok”
(1907, i8:e uppl. 1949), ”Vid kyrkans port”
(1924), ”Evangeliepostilla” (1925—26, 2:a uppl.
1928—31), ”Högmässopostilla” (1926—27),
”Andra högmässopostillan” (1927—28),
”Herdabrev till Strängnäs stift” (1927), ”Från
Mull-hyttan till Botkyrka” (1928) och ”Herdabrev till
Växjö stift” (1933). Postumt ha utgivits
pre-dikosaml. ”Vid himmelens port” (1937) och ”1
syndares ställe” (1938). — Litt.: ”S. S. Mannen
och gärningen” (1937).
2) Gurli Ingegerd B o r r e-S., f.
Pettersson, den föreg:s svärdotter, författarinna (f.
1903 W7). S. debuterade 1941 som skönlitterär
förf, med romanen ”Och ingen ser att min
Daphne blommar”, där hon skildrade en lärarinna
vid en flickskola i en garnisonsstad under
1920-talet. Hon gav skildringar ur svensk borgerlig
miljö i romanerna ”öster om lustgården” (1942),
”Kvalitet” (1943), ”Kvarnlyckan” (1944) och
”Triangeldrama” (1945). I ”Granathjärtat”
(1951) varierar hon temat mannen av börd och
kvinnan av folket. ”Morgonglans och
käringa-dans” (1945) innehåller noveller, ”Mariabild”
(1943) och ”Den stora moderns grotta” (1948)
dikter.
Staden mellan broarna, del av det centrala
Stockholm.
Stadens stenar, straffredskap, bestående av två
genom kedjor förenade stenar, vilka som ett ok
lades över delinkventens axlar. Bärandet av s.
var ett i Magnus Erikssons stadslag föreskrivet
skamstraff för kvinnor, som begått
äktenskapsbrott.
Stadieväxling, en för alla öster sjöfinska språk
utom vepsiskan och liviskan ävensom för alla
lapska dialekter utom de sydligaste karakteristisk
företeelse, att bl. a. den mellan i:a och 2:a
stavelsernas vokaler stående konsonanten el.
konsonantgruppen (”stamkonsonanten”), då den 2:a
stavelsen urspr. slutat på konsonant och därför
uttalats med starkare accent, uppträder i en
svagare el. kortare form, än då den slutat på vokal.
Stadion (grek. sta’dion). 1) Metrol., antikt
längdmått: a) i Grekland = 6 plethron = 100
orgydi = 600 fot = c:a 150—c:a 300 m (lokalt
växlande); b) i Rom 1 sta’dium = 125 passus =
625 pe’des (fot) = 184,97 m. — I Grekland var
s. under metersystemets första tid under
1800-talet inhemsk benämning för l km.
2) S. benämndes i antikens Grekland dels
lö-parbanan, dels löpningen från ena ändan av
banan till den andra. Detta var männens
kortaste lopp samt tillika den ursprungliga och mest
ansedda tävlingen. S.-längden varierade
emellertid på olika orter; så t. ex. var den i Olympia
192,27, i Delfi 177,50 (se bild å sp. 556 vid d. o.)
och i Pergamon 210 m. Efter hand uppfördes
kring en löparbana terrassformigt anordnade
åskådarplatser, och hela anläggningen, där
tävlingar i löpning, femkamp, allkamp och
brottning ägde rum, fick namn av s. — Det till
1 :a moderna Ölympiska spelen 1896 återupp-
Stadion i Aten. Se även bild vid Berlin, sp. 784, och
Delfi, sp. 556.
byggda s. i Aten, rymmande c:a 50,000
åskådare, har bidragit till att idrottsanläggningar,
inramade av åskådarläktare, gått under
benämningen s., vare sig de innehålla bollplan med
löpar-, kast- och hoppbanor (t. ex. Stockholms
s., se d. 0.) el. äro specialanläggningar, avsedda
enbart för kricket, fotboll, landhockey, baseball,
simning, cykel, tennis, ridning m. m. Jfr
Idrottsanläggning.
Stadium (lat. sta’dium, grek. sta’dion), plur.
stadier. 1) Dets. som stadion (se d. o.).
2) Utvecklingsskede; en saks läge, ställning.
Stadsantikvarie, kommunal tjänsteman, som
har till uppgift att inom en stad bedriva
antikvarisk verksamhet, d. v. s. insamla el. registrera
äldre bebyggelserester och uppgifter om livet i
staden under äldre tider och härigenom fördjupa
kunskapen om stadens historia och kulturhistoria.
Till namnet finns i Sverige f. n. endast 1 s.,
i Stockholm, vilken samtidigt är chef för
därva-rande stadsmuseum.
Stadsarkitekt. I landets städer, köpingar och
municipalsamhällen samt för sådana övriga
områden, där stadsplan finnes fastställd, skall enl.
byggnadsstadgan finnas en kommunalanställd s.
som biträde och sakkunnig åt
byggnadsnämnderna. S. har härvid i regel som sekundär uppgift
att utföra el. leda ritningsarbetet för
kommunernas byggnads- och planeringsverksamhet i
samarbete med stadsingenjören, då sådan finnes.
Stadsarkiv, arkiv, tillhörande magistrater och
rådhusrätter, resp, i städer under landsrätt
stads-styrelser samt vissa äldre specialdomstolar i
städerna. S. lyda under arkivstadgan. De äro
underkastade arkivinspektion samt skola överlämna
sina äldre handlingar till landsarkiv. Vissa
städer äro befriade från sistn. skyldighet, bl. a.
Stockholm och Malmö, som båda ha egna, fast
organiserade arkiv.
Stadsbana, spårväg, som framdrages i tunnlar
under el. på viadukter över gatuplanet el. eljest
på egen banvall, således oberoende av ga
tutrafiken. I tekniskt hänseende överensstämma
ban-överbyggnad och rullande materiel mera med
järnväg än med spårväg.
Stadsbibliotek, se Folkbibliotek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
