Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sibetkatter - Sibetolja - Sibetråtta - Sibiriakov, Aleksandr Michajlovitj - Sibirien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115 Sibetolja—Sibirien 116
Herpestinae, med raka grävklor, vanl. ej fläckig
päls. Största arten av de förra, c i v e 11 e n,
Viver ra civetta, i tropiska Afrika, är större än
en räv, grå med svarta fläckar och svart
ryggman. Hit höra även genetter (se d. o. jämte
bild), rullmårdar m. fl. orientaliska former.
Störst bland mangusterna är I chneumon. Flera
andra släkten finnas i Afrika och Indien. Mest
bekant är den indiska mun gon (se d. o. jämte
bild). På Madagaskar finnas flera avvikande
former av denna fam., bl. a. Cryptoprocta.
Sibetolja, se Sibet.
Sibetråtta, dets. som bisamråtta.
Sibiriakov [sjibjirja’kaf], Aleksandr M
i-c h a j 1 o v i t j, rysk mecenat (1849—1933),
gruvägare och industriidkare i Sibirien. S. lämnade
frikostiga bidrag till utforskandet av Sibirien,
bl. a. till A. E. Nordenskiölds expeditioner, och
bidrog med en tredjedel av kostnaderna för
”Vegas” färd. Han företog 1880 själv en arktisk
forskningsresa och skrev många uppsatser om
sibiriska kommunikationsleder och
naturförhållanden. Genom revolutionen 1917 miste S. sin
förmögenhet och nödgades gå i landsflykt. Han
erhöll 1921 svensk statspension på 3,000 kr. årl.
Sibirien, ry. Sibir (efter staden Sibir, se
nedan), den n. och större delen av Asiatiska
Ryssland, mellan Stilla havet, Uralbergen, Ishavet och
gränsen mot Manchuriet, Mongoliet och
Kirgis-stäppen. S. omfattar större delen av
Tjeljabinsk-och Sverdlovsk-områdena inom Ural-regionen
samt Västsibiriska regionen, östsibiriska regionen
och Fjärran östern-regionen med en sammanlagd
areal av c:a 13,1 mill. km2 och c:a 25 mill. inv.
Stundom räknas Fjärran österns område icke till
S. utan uppfattas som en särskild enhet. Ang.
naturförhållanden m. m. se Ryssland.
Namnet ”Sibir” förekommer f. ggn på en karta
av 1637, och ”Sibiriska landet” nämnes i ryska
krönikor under 1400-talet, när invånare av Jugra
(n. v. S.) betalade tribut åt Novgorod. S:s
vildmarker vunno tidigt betydelse för Västerlandet
på gr. av de mängder av pälsverk, som därifrån
inkommo till Europa. Då efterfrågan härpå växte,
började ryssarna utsända exp. till de stora
jaktmarkerna i ö. redan under 1400-talet, särsk. efter
erövrandet av Kazan (1552). Den sibiriske
ka-nen Jediger underkastade sig den ryske tsaren
som vasall och förpliktigade sig att i årligt tribut
betala 1,000 sobelskinn. Han störtades av
Kut-jum, som utvidgade sina besittningar och vägrade
att betala tribut till Moskva. Hans tatariska
och finsk-ugriska undersåtar oroade den ryska
befolkningen på v. sidan av Ural. Den ryska
köpmanssläkten Stroganov, som innehade stora
företag i Ural, blev tvungen att organisera
landets försvar och värvade kosacker i sin tjänst.
Deras ataman Jermak företog 1581 i spetsen för
5,000—6,000 kosåcker ett fälttåg mot tatarkanen,
besegrade honom och erövrade hans residens
Isker el. Sibir i närheten av nuv. Tobolsk.
Eftersom kosackerna icke hade tillräcklig makt att
behålla de erövrade områdena, överlämnade
Jermak dessa till tsaren. Under första hälften av
1600-talet erövrades trakterna vid Jenisej och
dess bifloder Lena och Kolyma. För det
ny-erövrade landets försvar upprättades befästade
poster (ostrogi), mestadels på de inhemska
furstarnas residens el. övervintringsställen (zimovje).
De utvecklade sig småningom till städer. På detta
sätt uppstodo Tjumen 1586, Tobolsk 1587,
Ber-jozov 1593, Tomsk 1604, Jenisejsk 1619,
Krasno-jarsk 1628, Jakutsk 1632 och Ochotsk 1640. Även
norrut gick kosackernas framryckning, 1645
nådde de Kolyma-flodens mynning, och 1648
kring-seglade kosacken Dezjnev Asiens östligaste udde,
Kap Dezjnev. Amur-områdets erövring
påbörjades på initiativ av kosackatamanen Chabarov
1650 och avslutades i sitt första skede med
fördraget med Kina i Nertjinsk 1689, varvid
Ryssland tillerkändes flodens vänstra strand. Den
yttersta delen av S., halvön Kamtjatka, erövrades
av kosacken Atlasov 1697. Trots det starka
motståndet från en del inhemska folk (jenisejska
tatarer, burj äter, kamtjadaler, tjuktjer) blev hela
S. en del av Ryssland under ung. ett århundrade.
Samtidigt med S:s erövring påbörjades landets
kolonisation. De första kolonisatörerna utgjordes
av affärsmän, som själva jagade pälsdjur el.
köpte dem i byteshandel mot textil-, läder- och
metallvaror samt smycken. Dessa affärsmän
upptäckte även fyndigheter av ädla metaller: under
1700-talet silverfyndigheter i Nertjinsk-området
och Altai samt under 1800-talet guld i Altai vid
Jenisej, Vitim och Olekma. Pälsdjurs jakt och
bergsbruk lockade kolonisterna till S. En andra
kolonisationsgrupp bestod av kosacker, som skötte
landets försvar och förvaltning.
En frivillig invandring av ryska lantbrukare
började redan under 1500-talet; den utvecklade
sig småningom till en systematisk, av regeringen
ledd kolonisation. Därigenom att ryssarna också
skickat en betydande del krigsfångar till S. (bl. a.
svenskar efter slaget vid Poltava), ha utländska
folkelement inkommit. Ända till 1709 befolkades
S. av blott 229,000 ryssar. I samband med
anläggningen av transsibiriska järnvägen 1891—99
började de invandrande böndernas mängd att
stiga; 1896—1900 uppgick deras antal till 932,000,
under 1900-talet genomsnittligt 500,000 personer
per år. Kulmen nåddes 1911, då under ett år
3,400,000 personer immigerade. Under sovjettiden
fortsatte den planenliga kolonisationen, och
dessutom invandrade flera ”vilda bebyggare”. — S.
användes redan under 1600-talet som
deportationsort för kriminella och politiska brottslingar. På
många ställen inrättades tvångsarbetsläger och
fängelser, där fångarna huvudsaki. sysselsattes
med gruvarbete. Personer med lindrigare straff
tvungos att bosätta sig i avlägsna byar och
städer. 1807—1907 förvisades till S. 925,000
personer, därav 3—4% politiska förbrytare.
Kulmina-tionspunkten som tvångsförflyttningsort har S.
nått under sovjettiden, då de deporterades antal
stigit till flera millioner och ung. 150
tvångsarbetsläger upprättats över hela S., särsk. vid
Kolyma.
Under den första bolsjeviktiden skilde sig S.
från Ryssland och intog en tid en självständig
ställning. Olika demokratiska regeringar, först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
