Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klassval ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belägringskriget, kallades han s. å. till ledamot af komitén
för Stockholms och Mälaredalens befästande samt
uppgjorde planer, detaljer och kostnadsförslag för
befästningarnas utförande. Sedan han 1858 blifvit
öfverstelöjtnant vid kåren och öfverste i armén,
utnämndes K. i slutet af s. å. till generalmajor
och chef för Ingeniörkåren, hvilken (från 1867
under namnet Fortifikationen) stod under hans
ledning till 1868, då han på begäran erhöll afsked
från sin chefsbefattning. K. utnämndes då till
generallöjtnant i armén. 1869 erhöll han afsked
ur krigstjensten. Förutom ännu en 1860 i delvis
militäriskt ändamål anträdd resa till Italien, dervid
han i början af 1861 öfvervar Gaëtas belägring
(relaterad af K. i Krigsvetenskapsakademiens
tidskrift), gjorde han för ett uteslutande
fredligt värf flere särskilda resor, sedan
han 1850 förordnats till chef för byggandet af
Nationalmuseum i Stockholm, hvilket maktpåliggande
företag fullbordades 1865. K. kallades 1848 till
ledamot af Vetenskapsakademien, erhöll 1858 adlig
värdighet och blef 1874 filos. jubeldoktor. Död i
Stockholm d. 5 Maj 1884.
Klef, ett något mindre brant ställe, på en för
öfrigt tvär och obestiglig bergsida, vid hvilket
man kan "klifva" eller på annat sätt färdas
upp till bergets öfre del. Å de tvärbranta
bergen Halle- och Hunneberg i Vestergötland
finnas flere sådana "klef," t. ex. Skötteklef
och Storegårdsklef å det förra samt Floboklef,
Storeklef, Presteklef och Byklef å det senare.
E. E.
Klef, langobardisk konung, vald till Alboins
efterträdare år 573, men mördad redan efter 18
månaders regering (år 575). S. F. H.
Klefter. Se Armatoler.
Klefva. 1. Socken i Kinne härad. Se Kinne-Klefva. –
2. Socken i Vilske härad. Se Vilske-Klefva. –
3. Bruksegendom i Jönköpings län, Alseda socken,
vid Emån, ö. om kyrkobyn, består af nickelgrufva
och rödfärgsverk, Kibbe nickelverk och qvarn
samt en jordegendom af 5 1/4 mtl, taxerad till
omkr. 125,000 kr., och tillhör Lessebo bolag i
Kronobergs län. Klefva kopparverk privilegierades
1694, utdömdes på 1760-talet, men återupptogs på
1820-talet af bergsrådet Aschan och var sedan i gång
till 1879, ehuru malmen bearbetades för erhållande ej
af koppar, utan af nickel. 1876 utgjorde brytningen
af nickelsten 53,446 kg., till ett värde af 75,440
kr., men 1878 endast 13,921,6 kg., med ett värde af
6,552 kr.
Klein, Johann Adam, tysk målare och berömd raderare,
f. i Nürnberg 1792, d. 1875 i München, visade
tidigt håg för bildande konst och blef redan vid
8 år satt i skola hos en ritlärare, Zwinger, hos
hvilken han fick kopiera raderingar och lade grunden
till sin stora säkerhet i teckning. Derefter kom
han i lära hos en tekniskt skicklig kopparstickare,
Gabler, under hvilkens ledning han utbildade sig både
akademiskt och i teckning efter naturen samt lärde sig
raderkonsten. Så förberedd, reste han 1811 till Wien,
der han ifrigt skildrade landtfolk och soldater under
de oupphörliga
krigstågen, hvilka teckningar på grund af hans
utomordentliga noggranhet ega icke ringa betydelse
för tidens kulturhistoria. År 1815 återvände han till
Nürnberg, arbetade der som förut med radernålen, men
lade sig äfven vinn om oljemåleri, hvilket han utförde
med samma noggranhet som han raderade. Precisionen i
detaljen var dervid hans hufvudsyfte, icke enheten
och stämningen; derför hafva hans taflor blifvit
torra och hårda, under det att hans raderingar
i alla hänseenden äro oöfverträffliga och kunna
sättas vid sidan af de bästa i alla tider. År 1816
for han åter till Wien, der han mest målade i olja,
hvarefter han öfver Salzburg och Nürnberg begaf sig
till Italien. Efter ett par års studier af Italiens
folk och natur mera än af dess konst återvände han
1821 till Nürnberg, gifte sig 1823, men flyttade,
då hans fru aflidit, 1839 till München, der han
omgift lefde i stilla tillbakadragenhet till
sin död. – K. var en äkta konstnär i ordets bästa
mening, och hans arbeten hafva alltid varit högt
skattade. En samlad upplaga af hans raderingar,
innefattande mer än 100 blad, utkom 1844–48, och en
sorgfällig förteckning öfver alla hans verk, räknande
366 raderingar, utgafs 1863. – K:s yngre broder,
Georg Gottfried Christian K. (f. 1805, d. 1827),
var en framstående kopparstickare. C. R. N.
Klein, Bernhard, tysk tonsättare, f. i Köln
1793, arbetade från 1812 i Paris under Cherubini,
blef sedan musikdirektör vid dômen i Köln,
kallades 1819 af ministeriet till Berlin för att
studera dervarande musikaliska institutioner och
blef följande år derstädes kompositionslärare
vid det nybildade k. institutet för kyrkmusik
samt musikdirektör och sånglärare vid
universitetet. Död 1832. K. hade stort anseende
såsom kyrkokomponist. Berömda äro hans hymner
och motetter för mansröster. Vidare skref
han oratorier (Jephta, David, Hiob), responsorier,
sonater, ballader m. m. A. L.
Klein, Julius Leopold, tysk literaturhistoriker
och dramatisk skald, född i Ungern 1810
af judiska föräldrar, studerade vid universitetet
i Wien och sedan 1830 i Berlin, der han blef med.
doktor. K. uppgaf snart sin läkarepraktik för att
lefva af sin penna. Han blef först teaterkritiker,
derefter skådespelsförfattare och frambragte
slutligen ett stort, mycket bekant verk om dramats
historia. Död i Berlin 1876. – Endast några
af K:s dramer kommo upp på scenen, och de
försvunno snart derifrån. Han sökte efterlikna
Shakspeare och gaf liksom denne kraftiga uttryck
åt lidelsen, men slog ofta öfver till oformlighet,
måttlös bildprakt och bisarrt detaljmåleri.
Hans dramer höja sig dock afgjordt öfver det
vanliga måttet. Böjelse för afvikelser från
ämnet och blixtrande paradoxer, kännetecknande
för hans dramatiska arbeten, framträda äfven
i hans ofulländade verk Geschichte des drama’s
(13 bd, 1865–76). Detta röjer emellertid en
utomordentlig beläsenhet, djup historisk
uppfattning och ett fint inträngande omdöme. K:s
Dramatische werke (7 bd) utgåfvos 1871–72)
Jfr R. Gottschall: "J. L. K., ein essay" (i
"Unsere zeit", 1876).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
