Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Island, en med särskilda rättigheter utrustad, oskiljaktlig del af den danska staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ensak, hvaraf de borde draga största möjliga
fördel. Under början af 1400-talet råkade den
isländska handeln i hansestädernas händer. Till
handelns förlust kom omkr. 1500 förlusten af
fisket, emedan hamburgarna då anlade faktorier
på I. och slogo under sig fisket, så att de
isländske fiskarena blefvo deras dåligt aflönade
tjenare. – 2. Reformationstiden (från 1550). Den
romersk-katolska kyrkan hade – trots allt sitt
förtryck – slagit djup rot i sinnena. Biskoparna,
när de voro infödde, voro i egenskap af de störste
maktinnehafvarna ett stöd mot de nästan alltid
utländske "hirdstyrarna". Reformationen stötte derför
på lika starkt motstånd som på sin tid kristendomen
sjelf. De första tecknen till reformationen på I.
äro Jon Einarssons predikan i Skalholts kyrka
(omkr. 1530), Odd Gottskalkssons i hemlighet
verkställda öfversättning af Nya testamentet
och den hemlige lutheranen Gissur Einarssons
hemkomst från skolan i Hamburg. Biskop Ögmund
Pálsson i Skalholt, som blef blind, utkorade 1536
Gissur till sin efterträdare och sände honom till
Norge att vigas, men Gissur återkom till I. såsom
evangelisk "superintendent". Han kunde emellertid
intet uträtta emot både lekmännens och presternas
motstånd, hvilket leddes af biskoparna Ögmund och
Jon Arason i Holum. Derför, då ett danskt krigsskepp
kom till ön (1541), lät Gissur bringa den blinde
Ögmund i händerna på danskarna, hvilka förde honom
fången till Danmark. Genom Gissurs arbete framskred
kyrkoreformationen i hans stift derhän, att vid
hans död (1548) stiftets prester valde en luthersk
biskop: Martein Einarsson. Medan denne vistades
i Danmark, försökte Jon Arason återupprätta den
romersk-katolska kyrkan och bryta hirdstyremakten
samt var ett par år så godt som enrådig på I. Men
1550 blef han jämte sina bägge söner tillfångatagen
och halshuggen, hvarefter den af danskt krigsfolk
biträdde hirdstyren Otte Stigsson förmådde bönder
och ämbetsmän att svärja konungen trohetsed, och en
evangelisk biskop, Olof Hjaltasson (d. 1569),
insattes i Holum (1552). Han gaf I. en evangelisk
kyrkohandbok och psalmbok (1555), och gudstjensten
inrättades i öfverensstämmelse dermed. Fullt
genomförd blef reformationen först af biskop Gudbrand
Thorlaksson i Holum (1571-1627), understödd af de
lärde Skalholtbiskoparna Gisle Jonsson (1557-87) och
Odd Einarsson (1588-1630). I. fick en fullständig
bibelöfversättning (1584), psalmbok (1589) och
graduale (1594). Såsom kyrkolag gällde först den
danska ordinantian (af 1539), sedan den norska (af
1607). Den verldsliga styrelsen och lagskipningen
fortgingo i de gamla formerna. – 3. Den danska
monopolhandelns tid (1602 -1786). För att bryta det
hamburgska handelsoket lade danska regeringen den
isländska handeln i händerna på danske köpmän. Början
skedde 1602, då borgarena i Köpenhamn, Helsingör och
Malmö erhöllo uteslutande privilegium på handeln på
I. mot en ringa afgift till kronan. Stränga straff
drabbade de isländingar, som handlade med främmande
skeppare eller fiskare. Än bortförpaktades handeln till
bolag (1619, 1684, 1733, 1743, 1763), än drefs den för
kunglig räkning (1757-63, 1774-86). Ett par gånger
sökte konungen träffa roten till det onda genom att
hjelpa isländingarna att skapa en egen handelsflotta
(1670, 1758), men bägge gångerna strandade försöket
på deras armod. Monopolsystemet medförde ständig
förlust för landet, som derjämte hemsöktes af
stora naturolyckor: jordskalf, vulkanutbrott,
hårda vintrar, missväxt och farsoter. Tre gånger
under 1700-talet hade I:s folkmängd höjt sig till
50,000, men sjönk till följd af dylika hemsökelser
med resp. 18,000, nära 10,000 och öfver 10,000,
sista gången efter de förfärliga vulkanutbrotten
vid Skaptå (1783). Redan vid 1700-talets början hade
Arne Magnusson (handskriftsamlaren) och Páll Vidalin
(lagman), hvilka undersökt landet för upprättandet
af en ny jordebok och funnit 1200-1300 gårdar öde,
framhållit handelns frigifvande såsom enda medlet
till I:s räddning. Senare framställdes samma tanke
ofta. 1786 förklarades handeln på I. ändtligen fri
för alla konungens undersåtar, hvarjämte statens
handelsfaktorier, varuupplag och skepp såldes
till frie köpmän långt under deras värde, så att
staten då skall i allt hafva på I. offrat 1,200,000
kr. I:s statsrättsliga ställning var formelt icke
ändrad sedan 1264, då ön blef norskt skattland,
men i sjelfva verket hade I. förvandlats till ett
danskt "biland", som styrdes från Köpenhamn. Den
lokala styrelsen utöfvades (sedan 1685) af "amtman"
(oftast danskar), en för hvart amt l. "fjerding",
bland hvilka den förnämste var "stiftsamtmannen"
(alltid en dansk) i Bessastaðir. Det gamla
lagskipningsväsendet bibehölls med det undantag att
från den årligen vid Öxarå sammanträdande "lagrättan"
(som sedan 1691 höll sina sessioner inom hus) kunde
vädjas till Höjesteret i Köpenhamn. Lagstiftningen
tillhörde uteslutande konungen; dansk och norsk rätt
utträngde alltmer den äldre isländska. Köpmännen,
bland hvilka danskt element var allrådande, hade
egentligen makten i landet och missbrukade den på ett
skamligt sätt. – 4. Sjelfständighetssträfvandenas tid
(1786-1874). I början af denna period försvann till
och med den sista skymten af forntidens sjelfstyrelse,
då alltinget upphäfdes (1800) och ersattes af en
"lands-overret" med 3 ledamöter. 1801 upphäfdes
biskopssätet i Holum (Skalholts hade 1796 flyttats
till Reykjavik), hvarigenom I. fick endast en
biskop, och samtidigt sålde regeringen de betydliga
biskopsgodsen samt åtog sig att ur statskassan lemna
medel för undervisningens behof. Under Danmarks
krig mot England (1807-14), då I. var lemnadt åt sig
sjelf, lät en dansk kaparekapten Jörgen Jürgensen på
sommaren 1809 utropa sig till "konung", underhöll en
lifvakt på 20 man och besatte ett fäste vid Reykjavik;
men han greps kort tid derefter af engelsmännen och
fördes till Australien. Vid freden i Kiel (1814)
undantogs I. uttryckligen från riket Norge, som
Fredrik VI afträdde till svenske konungen Karl XIII,
sista erinringen om att I. en gång lydt under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
