Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i harnesk mot deras förre konung och under Psametik I
till och med lär hafva föranledt E:s infödde krigare
att utvandra till Etiopien. Amasis fullföljde sina
föregångares verk. E. stod nu på höjden af inre makt,
men var dock för svagt att uthärda stöten af den
koloss, som nalkades från östern.
E. under perserna, Alexander d. store, ptolemaeerna
och Rom (525 f. Kr.–638). Genom slaget vid Pelusium,
som Amasis’ närmaste efterträdare, Psametik III,
förlorade (525, mot Kambyses), blef landet en persisk
provins och fortfor att vara det – dock med flere
afbrott, under hvilka inhemska tronpretendenter innehade
större eller mindre delar af detsamma –, till dess
Alexander den store (332) införlifvade det med sitt
verldsrike. Efter dettas sönderfallande och genom
dess delning mellan diadocherna (se d. o.) tillföll
E. Ptolemaeus, hvars dynasti i början höjde och
utvidgade detsamma. Landet ingrep då ännu en gång på
ett glänsande sätt i verldskulturens gång, dock icke
längre med stöd af sin egen nationella kraft, utan med
främlingars hjelp. Den inhemska religionen och dess
bruk tolererades, massor af tempel uppfördes, pryddes
med outtömliga skatter af inskrifter och riktades med
kungliga skänker. De infödde styrdes efter sina egna
lagar. Men det gamla E. var ej mer. Grekisk bildning
och grekiskt tungomål voro förherskande vid hofvet
samt i hufvudstaden, Alexandria – medelpunkten för
hellenisk dikt och forskning samt verldshandelns
säte –, och trängde delvis, framför allt i Nedre E.,
äfven ned till befolkningen. Väl hade den nationella
konsten, särskildt arkitekturen, att glädja sig åt
ett fortsatt lif, men liksom allt annat blef den
starkt påverkad af det främmande och förlorade i
många afseenden sin egendomliga färg. Under de senare
ptolemaeerna, beryktade för sitt sedeförderf, förföll
staten allt mer, och under Kleopatra blef den ett
lättvunnet byte för romarna. Slaget vid Actium (31
f. Kr.) afgjorde dess öde. "Roms kornbod" förblef
under Roms välde, tills detta verldsrike delades,
395, då E. tillföll Östromerska riket.
E. en del af det arabiska kalifatet (638–870). Genom
Amrus eröfring, 638, öfvergick landet i kalifernas
händer. Derefter blef, genom islams utbredning,
det arabisk-muhammedanska elementet herskande,
hvilket det fortfarit att vara ända till den dag,
som i dag är. Alexandrias glans slocknade: dess
lärde flydde till Konstantinopel, och verldshandeln
flyttade sig derifrån. E. blef dock ej genast alldeles
förvildadt. Under de första kalifdynastierna,
omijaderna (661–750) och abbasiderna (750–870),
var det en härd för muhammedansk bildning och
konst; men den allmänna förvirring, som följde på
kalifatets sönderfallande, bragte det i ett allt
beklagansvärdare tillstånd, och det gick ur hand i
hand mellan främmande, oftast råa, eröfrare.
E. såsom sjelfständig muhammedansk stat
(870–1517). 870 gjorde sig ståthållaren
Ahmed-ibn-Tulun oberoende af den abbasidiske kalifen,
och hans dynasti, tuluniderna, rådde derefter öfver
E. till 934, då iksjiderna ryckte till
sig väldet. 969 blef landet ett byte för Muiss-ed-din,
som grundlade Masr-el-Kahira (d. ä. det segrande
Masr, nuv. Kairo) och de egyptiske fatimidernas
dynasti. De fatimidiske kaliferna (969–1171), i
början mäktiga och eröfrande, fingo slutligen se
Jerusalems kristne konungar framför Kairos portar
och tvungos att söka hjelp hos sina trosfränder
seldsjukerna i Syrien. Den frejdade Saladin, Ejubs
son, kom med en undsättningshär; men han stötte bort
fatimid-kalifen och tog för egen räkning landet i
besittning, 1171. Saladin, stiftaren af ejubidernas
herskareätt (1171–1250), förenade E. jämte Syrien,
delar af Arabien och Eufrat-landen m. m. under
sin spira. Efter hans död blef E., under en af
hans söner, åter ett rike för sig. En af Saladins
efterträdare, Melik-es-Salih (Ejub), köpte omkr. 1240
en mängd slafvar (antalet uppgifves än till 12,000,
än till 18,000) från Tsjerkessien och Turan,
lät öfva dem i vapnens bruk och bildade af dem
en fruktansvärd lifvakt, det s. k. mamlukernas
(d. ä. slafvarnas) garde. 1250 mördade mamlukerna
sin sultan, Turan-sjah, just under det att – till
följd af Ludvig den heliges infall och striderna
med hans korsfararehär – förhållandena i landet
voro i fullständig förvirring. Mamlukerna förde ett
fasansfullt regemente, och deras sultaner, hvilka
efterträdde hvarandra i rask följd, slutade så,
att de med sitt eget blod färgade den tron, som de
vunnit genom att utgjuta andra regenters. Trots sina
inbördes strider utvecklade mamlukerna under de
turanske baharidernas dynasti (1254–1382), särskildt under
Bibars och Muhammed I, en förvånande kraft utåt. De
jagade mongolerna öfver Eufrat, förstörde de sista
spillrorna af de vesterländske kristnes välde i Syrien
(1291) och blefvo herskare öfver ett rike, lika stort
som fordom Saladins. (I de rättrogne muslimins
ögon vann E. icke så litet glans derigenom att de
bagdadske kalifernas linie, efter Bagdads förstöring
af mongolerna, 1258, öfverflyttade till mamlukernas
hof, der den, i besittning af den högsta andliga
makten inom den islamska verlden, qvarstannade till
1517, då turkarna eröfrade landet.) Med den frejdade
Barkuk (d. 1400) kom 1382 en ny mamlukisk dynasti,
de tsjerkessiske bordjiternas, på tronen.
E. såsom turkisk provins. 1517 inföll osmanernas
sultan Selim I i E., stormade Kairo och satte
en pascha att förvalta landet såsom turkisk
provins. Mamlukernas välde störtades dock mera
till formen än i verkligheten. Paschans makt
var nämligen ganska illusorisk, enär han vid sin
förvaltning var beroende af en inhemsk centralstyrelse
i Kairo och af de mamlukiske provinshöfdingarna
(bejerna), hvilka herskade oinskränkt, hvar i sin
ort. 1771 gjorde en af bejerna, Ali, uppror och lät
genom sjeriffen af Mekka utropa sig till storsultan
öfver landet. Sedan han blifvit mördad (1773),
ryckte ett par andra bejer, Ibrahim och Murad,
till sig väldet, men erkände till skenet Portens
öfverhöghet. Infödingar och främlingar suckade under
den vilda krigarekastens förtryck och läto höra sin
klagan äfven i Europa. Det anarkiska tillståndet i
landet, men i främsta rummet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
