Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för nyhetsmakeriet. Under slutet af den adertonde
dynastiens regering tyckes i E:s tillstånd
hafva inträdt en afmattning, delvis framkallad af
tronstridigheter. Emellertid slöto sig de syriska och
arameiska folkslagen tillsammans under det kraftigt
uppblomstrande cheta-folket (bibelns hetiter?),
och derefter började en följd af krig, hvilka från
E:s sida hufvudsakligen åsyftade sjelfförsvar. Med
usurpatorn Ramses I fick landet en ny regentätt. Hans
son Seti I och sonsonen Ramses II, för grekerna
sammanflytande till en enda person, den i saga
och sång firade Sesostris, sökte stärka ättens
makt: den förstnämnde derigenom att han äktade
en qvinna af det förra regenthuset, och bägge genom
kraftfulla regeringshandlingar i fråga om såväl inre
som yttre angelägenheter. Seti förband Nilen med
Röda hafvet genom en kanal, som för Gosen blef hvad
sjön Moeris var för Fajum. Väldiga byggnadsverk,
tempel, obelisker, kolosser, från Deltas yttersta
hörn till långt upp i Nubien, vittna om Ramses’
företagsamhet. Under sin mer än sextioåriga
regering måste denne flere gånger, bekämpa sina
asiatiske grannar, hvilka sökte häfda sitt oberoende
i förhållande till faraonerna. Huru framgångsrikt
Ramses än kämpade – på sina härfärder beträdde han
stundom land, som ingen farao före eller efter honom
skådat –, var den asiatiska koalitionen dock för
stark, för att E:s inflytande skulle hafva kunnat
göra sig gällande under en längre tid, än dess
härar voro närvarande. Betecknande i fråga om E:s
förlust af sin politiska supremati är "fördraget
med chetas", i hvilket cheta-konungen synes fullt
likställd med farao sjelf och derför gör anspråk
på samma suveräna rättigheter som denne. Om E:s
defensiva hållning vittnar det starka befästandet af
den syriska gränsen, i hvars närhet farao vanligen
hade sitt residens under krigsåren. Mot slutet af
sin regering hade Ramses fred med grannarna och
egnade sig då mera ostördt åt landets inre förkofran
och förskönande. Till de många byggnadsverk han,
"Egyptens störste kunglige byggmästare", lät utföra
måste äfven judarna lemna bidrag. Det förtryck, som
dessa ledo och klagade öfver, gifver en någorlunda
åskådlig bild af hvad befolkningen öfver hufvud
hade att uthärda under en palatsbyggande faraos
spira. Literaturen hade på Ramses II:s tid sin
gyllene ålder, och en cykel af hofskalder firade
i sång faraos triumfer. Sonen och efterträdaren,
Menephtah (Meneftes), var redan gubbe, när statsrodret
öfverflyttades i hans händer. Cheta-folket, som erhöll
rika skänker af säd, höll sig då stilla; men icke så
de libyska och asiatiska folkslag, som i förening
med detta hade krigat mot Ramses. Menephtah
måste i sitt eget land bekämpa dessa. Striden
ändade med egypternas seger. Enligt det vanligaste
antagandet var det under Menephtah, som judarna
utvandrade. Möjligt är dock, att detta inträffade
under någon af hans efterträdare. Slutet af den
nittonde dynastiens regering visar E. uti fullständigt
upplösningstillstånd. Det var grundläggaren af
den tjugonde dynastien, Setnecht, som återställde
autonomien. Dennes son Ramses III, "den siste af
Egyptens store regenter",
öfvervann en väldig konfederation af libyer och folk
från norden, vann omätliga rikedomar (Herodotos’
Rampsinit!) och riktade E:s tempel med slösande
frikostighet. Hans svage ättlingar och efterträdare,
som alla buro namnet Ramses, undanträngdes snart af
de thebanske Amonspresterna, hvilka i sin ordning
måste lemna rum för den tjugoförsta dynastiens
grundläggare. E. hade emellertid förlorat sitt välde i
Syrien, och följderna af Scheschonks (bibelns Sisaks)
tåg till Juda och hans eröfring af Jerusalem upphörde
med honom sjelf. Denne farao tillhörde det tjugoandra
regenthuset, hvilket synes hafva regerat samtidigt
med de föga märklige herskarna af det tjugoförsta och
det tjugotredje. Medan E. sålunda småningom sjönk
i vanmakt, uppstodo vid dess gränser stater, som
voro farliga för dess bestånd: i norr Assyrien och
i söder Etiopien. Det senare omfattade någon tid hela
Nil-dalen, och dess herskare blefvo E:s tjugofemte
konungaätt. Etioperna, hvilka följde faraonernas
traditionella politik, inblandade sig inom kort i
Syriens förhållanden. Derigenom kringskars deras
makt i E., och slutligen framkallades en assyrisk
invasion. Assarhaddon besegrade den duglige etiopern
Taharka, gjorde E. tributskyldigt och delade sedan
detta land mellan en mängd småfurstar, ättlingar af
forna regenthus. I spetsen för förbundsstaten trädde
saïten Neko, som tillhörde den kortlifvade tjugofjerde
dynastien. Efter upprepade omstörtningar, orsakade af
etiopiska invasioner, egyptiska revolutionsförsök och
assyriska hämdetåg, lyckades det om sider Nekos son
Psametik (Psemtek), grundläggaren af den tjugosjette
dynastien, att förena hela E. under sin spira. Det var
främlingar, nämligen joniska och kariska legotrupper,
som voro honom behjelpliga i att undantränga och
kufva de öfrige småfurstarna, medlemmar i den
s. k. "dodekarkien" (tolfmannaväldet), och då, för
första gången, började ett främmande, icke-semitiskt,
element att vinna inflytande i landet. Den saïtiska
var den sista stora nationaldynastien. På ruinerna
af det gamla E. danade Psametik I (664–610) ett
nytt välde. Gamla kanaler och vägar återställdes,
och nya byggdes, befolkningens utveckling gynnades,
templen restaurerades och förskönades, lugnet i det
inre befästes. Nildalen blef liksom en stor verkstad,
hvari det arbetades med feberaktig ifver. Konsten
inträdde i ett nytt skede, blef mer överensstämmande
med nya tiders smak. Hvad Psametik påbörjat fortsatte
hans ättlingar. Neko kände sig nog stark att våga
uppkasta planer till eröfringar, för hvilka dock
nederlaget vid Karkemisch (605, mot Nebukadnesar)
snart satte en gräns. Herodotus förtäljer, att på
Nekos föranstaltande ett sjötåg utfördes kring Afrika,
hvarvid denna kontinent synes hafva för första gången
blifvit kringseglad. Under Uahabra (bibelns Hofra,
grekernas Apries) utsträcktes det egyptiska väldet
öfver Syriens kust. Ett krigsföretag mot Cyrene
gaf anledning till utbrottet af en revolution,
som kostade denne konung kronan och snart äfven
lifvet. Usurpatorn Amasis, hvilken stödde sin tron på
massorna, fortfor att gynna den grekiska invandringen,
som bragt de infödde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
