Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning: Liberalismens uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
regeringssystemet var Mathias Rosenblad, hvilken, redan
under Gustaf den tredjes dagar, innehaft ilera framstående
platser och från och med 1809 ända till 1840 beklädde
statsrådsämbetet.
Själen i regeringen och bäraren af dessa reaktionära
sträfvanden var emellertid konungen själf.
Med Karl Johan uppsteg för första gången sedan Karl
den tiondes och Karl den elftes dagar en verklig statsman
och krigare på Sveriges tron. Det var också välbehöfligt
efter de sista decenniernas oro. Gustaf den tredje, denne
histrion på tronen, hade i grund förstört rikets alltid
vacklande ekonomi och genom sin nyckfullhet vid tillsättandet af
ämbetsmän utbredt ohederlighet och oduglighet i den
svenska administrationen, så utmärkt ännu under frihetstidens
dagar. Hvad han icke lyckades förstöra, det förstörde sonen,
Gustaf IV Adolf. Med lika rätt som Gustaf Vasa kan
Karl Johan nämnas fosterlandets befriare. Endast genom
det fullkomliga omslag, som han bragte i landets
utrikespolitik, räddades landet från en säker undergång. När Karl
Johan satte foten på svensk mark, fanns det icke en man
inom Sveriges landamären, som hade en klar föreställning
om hvad riket förmådde. Generaler såväl som menige voro
fyllda af ett blindt rysshat och tänkte blott på ett, nämligen
Finlands återeröfrande *. Det var endast med tanke på, att
man genom den franska marskalken skulle kunna återvinna
Napoleons gunst, som han blifvit vald till svensk tronföljare.
Karl Johan däremot hade från första ögonblicket sin plan
färdig. På finska frågan såg han, främlingen, till lycka för
riket, endast med statsmannens ögon: Finland det var det land,
för hvilket Sverige under det sista seklet varit inveckladt i
ständiga trakasserier med den östra grannen, och som det aldrig
• Detta var en naturlig och berättigad känsla, förlåtlig hos folket, men
farlig hos de styrande. En regering får icke låta leda sig af känslor, såvida
som dessa icke öfverensstämma med hvad klokheten bjuder. Vill man hafva
en åskådlig bild af det svenska folkets politiska omognad i detta ögonblick,
behöfver man endast tänka på den tragikomiska fars, som 1810 utspelades
vid valriksdagen i Örebro. På initiativ af en ung löjtnant valde man till
svensk tronföljare en fransk marskalk. Hvarför? Månne emedan man i honom
anade en verklig statsman? — Man kände honom så godt som icke. Det
enda man visste var, att han var en stor krigare, att han en gång med mildhet
behandlat ett par svenska regementen och att man trodde sig genom honom kunna
köpa Napoleons gunst. Det sista, hvilket visade sig felaktigt, var det
bestämmande. Sällan har ett politiskt äfventyr, värdigt en polsk riksdag, utfallit så
lyckligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
