Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5) Naturalisten: Amalie Skram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna hemliga strid om skaplynnets och individualitetens
öfverherradöme, hvilken benämnes äktenskapet.
I denna strid måste fru Amalie Skram hafva dukat
under, ty hon blef med hvarje år, som förflöt, mera
konstnärinna, mera natur, mera enkelhet, mera sig själf, mera
af allt detta, som den åt sig själf lämnade kvinnan icke
kan blifva. Hennes mans kultur frigjorde hennes vilda
ursprunglighet från alla tillgjordhetens parasiter; den
er-farne litteraturkännaren såg, hvari hennes talangs styrka
låg: i hennes blick för allt lefvande, i hennes lyckliga
oförmåga till att resonnera och moralisera, i hennes
otroliga, orubbliga minne i fråga om själs- och rörelseintryck,
i hennes kärnfulla humor, som icke är någonting annat än
fysisk hälsa. Försiktigt ledde han henne i den riktning,
som var egendomlig för henne, i riktning af naturalismen,
som hos henne är naturell. Hennes böcker flödade icke
mera öfver och voro ej heller så ängsligt magra som
kvinnolitteraturen, äfven den bästa, brukar vara; de blefvo
mera lakoniska än de flesta af männens alster, helt och
hållet bild, helt och hållet åskådlighet, intet hos dem röjde
kvinnan. Och då han fått henne så långt, gaf den erfarne
mannen henne ännu ett: han gaf henne mod att
tillgodogöra sig sina minnen.
V.
I »Lucie» nådde fru Skrams talang sin höjdpunkt. Man
ser henne i denna bok gå omkring i en icke alldeles ren
morgonrock, litet oordentlig, en smula nedsolkad, men all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
