Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5) Naturalisten: Amalie Skram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fann hon dem lika friska och hela, sorp om de nyss fästs
på plåten. Men det, som träffade hennes själ, det var
icke salongernas och dambesökens småaktigheter — nej,
det var lifvets höga vågor, det var de vida horisonterna,
de stora farorna, hvilka medföra denna fördomsfrihet, som
nästan gått förlorad i den moderna ångbåtssamfärdseln
mellan vissa ställen med vissa bestämda människor i ett
ständigt upprepande.
Men det kunde icke undvikas, att ju detta lifs råa
enformighet måste lämna henne otillfredsställd. Hon
stannade i land och skilde sig från sin man. Hon greps af
de skandinaviska tids- och sedlighetsproblemen och skref
»Constance Ring».
Vid den tiden lärde hon känna Erik Skram.
Herrn med Gustaf Adolfs-ansiktet är Danmarks mest
danske kritiker. Hans namn har aldrig trängt ut öfver
nordens gränser, och han äger egentligen icke något
inflytande i större stil. Detta beror till en del på, att hans
natur är en af dessa djupgående, hvilka just i följd af sin
uppfattnings intimitet blifva passiva. Han är författare till
en enda bok; han har aldrig skrifvit annat än romanen
»Gertrud Colbjörnsen», och kommer säkert aldrig att
skrifva mera. Men i tidningar och tidskrifter ledsagar han
de uppdykande talangerna med detta lugna, fina, något
vårdslösa ingående i deras natur, hvilket äfven är en
uttrycksform för dansk åskådning.
Fru Amalie Muller blef fru Amalie Skram. Den käcka
bergensiskan blef köpenhaninska och maka till den mest
kräsmagade kritiker, till den födde konstnären; en häftig,
brunett kvinna och en blond, mild flegmatiker råkade i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
