- Project Runeberg -  John Finkelman /
24

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

När jag ser tillbaka med drinkarens kännedom om
detta, förstår jag, varför jag inte helt enkelt föll
medvetslös på eller under bordet. Jag var stel av fasa.
Den enda rörelse jag kunde göra var att föra denna
oupphörliga rad av bägare till mina läppar. Jag var
bara en recipient för hela denna vinmängd. Den låg
overksam i min av fruktan overksamma mage. Jag var
så rädd att inte ens min mage vågade fungera. Därav
kom det sig att alla dessa italienare kunde stå där och
gapa av häpnad över detta fenomen till barn, som
kolkade vin likt en automat. Jag skryter inte när
jag vågar påstå att de aldrig hade sett någonting
sådant.

Till sist skulle vi gå. En del av pojkarna voro så
beskänkta att de alldeles nyktra flickorna funno det
bäst att bryta upp. Jag fann mig själv stå vid dörren
bredvid min lilla flicka. Hon hade inte varit med
om detsamma som jag, så att hon var nykter. Hon
tyckte det var lustigt att se hur pojkarna hoppade och
dansade med sina flickor och började härma dem.
Det tyckte jag också var roligt och började ragla, som
de andra. Hon hade inte något vin att skvalpa om,
men det hade jag, och hastigt nog började ångorna
stiga mig åt huvudet. Jag såg hur en yngling
rag-lade fram ett halvt dussin steg för att sedan plötsligt
stanna vid vägkanten, allvarsamt stirra ner i diket
och till sist, som om han allvarligt beslutat sig därför,
falla på huvudet däri. Det tyckte jag såg förfärligt
lustigt ut. Jag raglade till dikeskanten, men bara för
att bli stående där. När jag kom till mig själv, låg
jag i diket och några ängsliga flickor höllo på att dra
upp mig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free