Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anklagelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
söta mor var rädd, för söta far var nu onaturligt upphetsad.
Hon hade allt skäl att vara orolig för hur detta skulle sluta.
Det var verkeligen väl, att Maja Lisa hade sett på söta
mor, för därigenom kom hon återigen att tänka på att hon
måste akta sig för att reta söta far. Hon hörde söta far till
punkt i all stillhet, och när han utropade, att han inte mer
ville kalla henne sin dotter, svarade hon rätt ödmjukt:
— Söta far gör med mig, som söta far vill. Får jag inte
mer leva under söta fars tak, måste jag väl...
Hon avbröts av pastor Liljecronas hustru, som helt hastigt
kom fram till henne.
De fick lov att sluta med detta nu, ropade hon och grep
i ångest efter Maja Lisas hand. Aldrig var det hennes mening,
och inte förvaltarns heller, att det skulle bli något tal om
det där brevet. De hade bara lagt fram det för pastorn för
att visa, att det var sant, att prästdottern tyckte om
Liljecrona. Hon hade ett helt annat ärende. Hon hade gett sig av
till Henriksberg i går, därför att hon var så över sig given.
Hon ville inte, att Liljecrona skulle gå under för hennes
skull. Hon hade velat fråga förvaltarn om det inte fanns
någon möjlighet, att han kunde bli fri från henne. Hon ville
bjuda honom skilsmässa, hon skulle aldrig mer komma för
hans ögon, om hon bara vore viss, att han kunde få den han
tyckte om. Och det var för att tala om detta, som hon och
förvaltarn hade kommit hit. De hade inte velat mamsell
Maja Lisa något ont, de ville bara, att hon skulle hjälpa
dem att rädda den, som höll på att fördärva sig.
Prästdottern vände sig mot henne. Nu med ens stod det
för henne vilken präktig ung man pastor Liljecrona hade
varit, och hon insåg hur förfärligt olycklig hans hustru måste
känna sig. Hon fick igen den vanliga mildheten och
ömsintheten, och hon svarade med skälvande röst:
— Ack, jag kan det ju inte! Nog ville jag hjälpa honom,
om jag förmådde, men aldrig kan jag gifta mig med honom.
Det är inte honom, som jag tycker om.
Hon kände hur rodnaden sköt upp över hals och ansikte.
Hon hade talat, som om det skulle finnas någon annan, som
hon tyckte om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
