Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ofruktsamhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ofruktsamhet
Ofruktsamhet
rubbning i den normala fortplantningen. Denna
bristande brunst, som sammanhänger med en hormonalt
betingad rubbning i könsfunktionerna, behandlas
genom att den gula kroppen avlägsnas. Brunst följer
vanligen efter 3—4 dagar.
Som en form av hormonal sterilitet får man antagligen
även betrakta den då och då hos kvigor uppträdande
O., vid vilken inga sjukliga förändringar i könsorganen
kunna påvisas. Man vet, att kvigan lättast blir dräktig,
om hon betäckes i åldern 15—18 månader, och om
fri parning användes. Ju äldre kvigan är första gången
hon betäckes, ju svårare blir det i regel att få henne
dräktig. Denna fråga är emellertid ännu ej fullt klarlagd.
3. Nutritionsrubbningar som orsak till O.
Vad utfodringen angår, är det tämligen säkert, att en
foderstat, som är sammansatt efter vedertagna normer
och avpassad efter djurets mjölkproduktion, icke
skadar fortplantningsförmågan. Ett betydligt
överskott av eller brist på äggvita i foderstaten under
längre tid synes emellertid kunna framkalla O.
Svält-fodring verkar hämmande på de endokrina organens
funktioner och därmed även på könsorganen och kan
t. o. m. medföra atrofi av könskörtlarna, s. k.
hungersterilitet. Även i vårt land torde sådan O. till följd av
undernäring förekomma, särskilt då i vissa trakter med
karga jordbruksförhållanden som t. ex. i sådana
bygder, där bristsjukdomar äro vanliga, eller där
djuren på grund av foderbrist svältfodras på
efter-vintern och våren. Däremot torde i våra bättre
jordbruksbygder med rationellt skötta besättningar O.
till följd av bristande näringstillförsel endast i
undantagsfall förekomma. Detta gäller särskilt, sedan man
numera ordnat så, att djuren sommartid få gå ute
på bete och leva ett mera naturenligt levnadssätt.
Övergödning eller överfodring med äggvita torde
hos individer eller familjer med anlag för
fettansätt-ning kunna göra större skada. Det är nog också en
erfarenhet, som man fått göra inom många
avelsbe-sättningar, att den hårda drivningen för att få fram
bra mjölkresultat icke är enbart av godo, när det
gäller fruktsamheten. En maximal belastning av kons
förmåga att producera mjölk kan i vissa fall direkt
återverka på inre sekretionen, så att könsorganens
normala funktioner i viss mån hämmas.
Det synes vara fastslaget, att det för normala
könsfunktioner fordras, att med fodret tillföres en viss
mängd mineralämnen särskilt kalk och fosfor samt
möjligen även järn och jod. Om under längre tid
brist på dessa ämnen föreligger, kan minskad
fruktsamhet inträda. På sådana gårdar där foderstaten är
fattig på mineralämnen, bör alltid tillskott av dylika
givas, och detta gäller särskilt efter sådana år, då det
rått svår torka, eller då bärgningsvädret varit dåligt.
Mineralämnestillskottet kan lämpligen bestå av krita
eller foderkalk, foderfosfat och koksalt. För en
besättning, som har tillgång till goda betesmarker under
sommaren och på vintern får normal utfodring, vari
ingår tillräcklig mängd välbärgat hö, torde djurens
vitaminbehov bli väl tillgodosett. Skulle man ha
anledning befara vitaminbrist som orsak till O., bör i
första hand foderstaten kompletteras genom tillförsel
av A- och E-vitaminer.
4. Ärftliga anlag för låg
fortplantningsförmåga. Att ärftliga anlag för sterilitet förekommer, ja,
t. o. m. äro relativt vanliga synes vara en allmän
uppfattning både bland veterinärer och uppfödare. Genom
undersökning å Veterinärhögskolan i Stockholm över
könskörtelhypoplasi hos den svenska fjällrasen, är
det visat, att denna form av O. är av ärftlig natur.
Man synes även ha rätt att antaga, att anlag för
brummaresjuka kan gå i arv. Det är även i högsta
grad sannolikt, att en form av betäckningsimpotens,
som uppträder hos ungtjurar, är ärftligt betingad.
Även om många uppfödare själva kunna spåra, huru i
en viss kofamilj flera kor i den ena generationen efter
den andra t. ex. få cystösa äggstockar, ja, t. o. m. bli
brummare samt endast genom långvarig och intensiv
veterinärbehandling kunna bli dräktiga, får man nog
räkna med, att ägaren ej gärna utesluter sådana djur
ur aveln, om han t. ex. har utsikt att få sälja
värdefulla avelstjurar efter dessa djur. Tyvärr är det
möjligt eller t. o. m. antagligt, att just sådana tjurar
understundom ha vissa förutsättningar för att antingen
själva bli sterila — vilket väl för aveln är det lyckligaste
— eller nedärva dessa anlag till ett antal avkomlingar,
som gå in i aveln med dåliga förutsättningar redan
från början. Så småningom sker nog en naturlig
utgallring av dessa djur, men då de genom modern
veterinärbehandling många gånger kanske alltför länge
hållas kvar i aveln, få de överföra sina anlag till
alltför många nya individer, och med stor sannolikhet
kan kreatursstammen ta allvarlig skada, om ej något
göres för att reda ut dessa förhållanden. Frågan om
sterilitet och ärftlighet bör bli föremål för allsidiga,
ingående undersökningar, vilka naturligtvis måste
omfatta synnerligen stort material och sträcka sig över
mycket lång tid. Tills genom sådana undersökningar
vägledande resultat erhållits, gör man dock klokast
i att i avelsarbetet utgå från, att anlag för sterilitet
kunna nedärvas och i möjligaste mån söka undvika
avel med djur från familjer, som visat tydligt
framträdande anlag för ofruktsamhet.
O. hos häst. Som regel torde gälla att av de ston, som
årligen betäckas, i genomsnitt endast omkr. 60 %
bli dräktiga. Denna siffra växlar något i olika länder,
i olika trakter, vid olika stuterier samt naturligtvis
även efter olika hingstar. För Tysklands
»Landes-pferdzucht» angives i genomsnitt 50—60 % och ungefär
724
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
