Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ofruktsamhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ofruktsamhet
Ofruktsamhet
normalt förlöpande förlossningar sker ofta en sådan
infektion i sådana fall då kon får kalva i en höggradigt
infekterad ladugård. Infektionen vid förlossningen
framkallar en mer eller mindre utpräglad
livmoderinflammation, som under loppet av 3—4 veckor
antingen fullständigt avläkes eller övergår i en kronisk
livmoderinflammation, som försvårar eller
omöjliggör befruktning. Dessa livmoderaffektioner äro ytterst
vanliga; i vissa fall äro de så lindriga, att ej ens
flytning kan iakttagas, i andra fall samlas var eller slem
i livmodern, och från kon kommer då varig, slemmig
flytning. I vissa fall kan livmoderinflammationen även
gripa över på omgivande vävnad såsom på
livmoderband, på äggledare och äggstockar, då en absolut O.
följer. Alla dessa kroniska livmoderlidanden utgöra
huvudorsaken till O. hos nöt.
Som förebyggande åtgärd mot dessa
förlossningsinfektioner måste man söka genomföra en förbättrad,
förlossningshygien*. Denna måste gå ut på, att
kalv-ningen skall ske på en ren, desinfekterad plats försedd
med en riklig halmbädd, dit kon flyttas omedelbart
före förlossningen. Ali hjälp vid förlossningen skall
ske under de strängaste renlighetskrav; kon skall först
avtvättas kring blygden med desinfekterande lösning,
och om inre undersökning nödvändigt måste ske,
skall händer och armar noggrant avtvättas först med
tvål och vatten och sedan i desinfekterande lösning.
Om infektion skett och en livmoderinflammation
tillstött, är det synnerligen viktigt, att djuret i tid kommer
under veterinärbehandling, så att en mera ödeläggande
kronisk process om möjligt kan förhindras.
Behandlingen består i regel av sköljning av livmodern stundom
kombinerad med behandling av äggstockarna. Veterinär
bör därjämte med vissa mellanrum undersöka alla de
djur i besättningen, vilka nyligen kalvat och som
kunna misstänkas ha livmoderinfektion. Genom ovan
nämnda förebyggande åtgärder kan O. i en
besättning i stor utsträckning hållas tillbaka.
Smittsamma betäckningsinfektioner. Vid parningen
kan som redan omnämnts överföras sådana
smittsamma sjukdomar som tuberkulos och kastning samt
även infektion med bacillus pyogenes och
streptokocker. Vad t. ex. streptokockinfektion angår, vet man,
att tjuren i sina sädesblåsor kan bära på
infektionsämnet, som vid betäckningen med sperman deponeras i
främre delen av skidan. Följden kan bli en inflammation
i livmoderhalsen och skidan med flytning några dagar
efter betäckningen. Korna bli i regel ej dräktiga,
förrän man låter dem betäckas med annan tjur.
Särskilt inom tjurföreningar ser man tämligen ofta, att
tjuren överför infektion, som åstadkommer en
skid-katarr. Ännu är ej fullt klarlagt, vilka
infektionsämnen det i allmänhet gäller, ej heller huru stor roll
dylika smittsamma skidkatarrer spela för utvecklingen
av O., men säkerligen kan i vissa fall omlöpningarna
stå i samband med parningssmitta.
Vid betäckningen kan även överföras s. k.
trichomo-nader, d. v. s. protozoer, vilka leva i tjurens förhud.
Vid betäckningen införas de i kons könsorgan och
framkalla här en livmoderkatarr, som medför, att fostret
dör på tidigt stadium och nedsmältes i livmodern, så
att det blir simmande i var (pyometra). Andra gånger
framkallar trichomonad-infektionen framförallt en
skidkatarr med ansvällning och rodnad av
skidslem-hinnan och av de små lymffolliklarna i skidans bakersta
del vid själva blygdöppningen. I regel följer en
temporär ofruktsamhet. Denna sjukdom har de senaste
10 åren varit föremål för ingående undersökningar och
är mycket utbredd i södra och mellersta Europa, där
den i vissa trakter synes framkalla mycken O. Några
få fall äro även påvisade i Danmark, men sjukdomen
är ännu ej iakttagen i Sverige. Om den förekommer
hos oss, något som ju ej helt kan uteslutas, synes den
dock ha endast ringa utbredning. Behandlingen vid
alla betäckningsinfektioner består i en noggrant
genomförd betäckningshygien.
2. Hormonala rubbningar. Det är ännu ej fullt
klarlagt i vilken utsträckning rubbningar i inre
sekretionen äro orsak till O., men att hormonal sterilitet
tämligen ofta förekommer är säkert. Ett av de
vanligaste exemplen på sådan är brummaresjuka eller
cystös äggstocksdegeneration, vilket lidande i regel
uppträder hos mycket goda mjölkkor, särskilt sedan
dessa kommit upp i den bästa laktationsåldern.
Sjukdomen återkommer gärna år efter år. Mycket tyder på
att anlagen för densamma äro ärftligt betingade. —•
De mest framträdande symtomen äro sänkning av de
breda bäckenbanden med samtidig höjning av
svansfästet, ansvällning av blygdläpparna, förslappning av
livmodern och dess bandapparat och cystösa bildningar
i äggstockarna, d. v. s. uppkomsten av äggblåsor, som
ej brista vid normal tidpunkt utan fortsätta att växa,
så att de kunna bli ända upp till gåsäggsstora. Brunsten
varierar avsevärt. I vissa fall visar kon ständig brunst,
ibland återkommer den oregelbundet och i andra fall
upphör den helt och hållet. Kon är i regel orolig och
söker hoppa upp på andra djur, så snart hon kommer
åt, sparkar i marken med frambenen och brummar
som en tjur. Sjukdomen kan uppträda redan kort
tid efter kalvningen. Om behandlingen inledes i god
tid, lyckas man i allmänhet få 35—40 % av
brummare-korna dräktiga.
En vanlig orsak till att korna ej visa brunst fastän
3—4 månader förgått efter kalvningen är, att i ena
äggstocken finnes en gul kropp, som förhindrar
äggavgång med följande brunst. Även om man ej kan kalla
ett dylikt tillstånd för ofruktsamhet i egentlig mening,
utgör dock den upphörda brunsten en väsentlig
723
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
