Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beskattning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
avkastning utbildat mantal, som huvudsakligen låg till
grund för de dryga extra ordinarie gärderna. På detta
sätt uppkom först jordeboks- och därefter
mantalsräntan. Vid reformationen förvandlades större delen av den
kyrkliga tionden till kronotionde. Ränta och tionde
utgjorde de s. k. grundskatterna, som avskrevos
(efterskänktes) av staten genom beslut vid 1885 och
1893 års riksdagar.
Statens övriga skattebehov fylldes genom av
riksdagen åtagen bevillning, förutom av tullar, acciser
(försäljningsavgifter), post- och stämpelmedel samt
brännvinstillverkningsskatt bestående av den s. k.
allmänna bevillningen av fast egendom och av inkomst.
Bevillningen av fast egendom utgick icke efter den
verkliga inkomsten, utan efter en beräknad inkomst,
som antogs vara 6 % av taxeringsvärdet (se
Kommunalskatt) vid jordbruksfastighet och 5 % vid annan
fastighet. Av den på detta sätt beräknade inkomsten
från fastighet liksom av den verkliga inkomsten av
tjänst, rörelse, kapitalräntor o. dyl. erlades 1 % i
bevillning, den s. k. bevillningskronan. Genom
kommunalförfattningarna år 1862 lades bevillningen till
grund för den kommunala beskattningen. Då en
särskild inkomstskatt enligt mera moderna principer
(bl a. progressiv skatteskala) antogs år 1902 att gälla
vid sidan av bevillningsförordningen, bibehölls likväl
den äldre metoden att beräkna inkomsten av fast
egendom. Först genom K. F. 28/10 1910 om
inkomst-och förmögenhetsskatt blev den verkliga inkomsten
grunden för statsbeskattningen även av
fastighetsinkomst och avskaffades bevillningen såsom statsskatt.
Blott 1/10 skulle uttagas och detta belopp överlämnas
till landstingen, resp. därmed jämställda städer.
Enligt K. F. om inkomst- och förmögenhetsskatt 28/»
1928 samt Taxeringsförordningen samma dag är bl. a.
varje enskild person, som — ev. jämte hustrun — under
föregående året haft en inkomst av minst 600 kr.,
däri inbegripet ’/100 av förmögenheten, resp. då varit
taxerad till statlig eller kommunal inkomstskatt eller vid
beskattninpsårets utgång ägt minst 20 000 kr.
förmögenhet, skyldig att utan anmaning avgiva självdeklaration
(först tillämpad år 1903) med noggrann specifikation
av inkomst och förmögenhet nämnda år. Jordbrukare
har att för varje fastighet, som han ägt eller brukat,
avlämna en särskild bilaga enligt fastställt formulär
med specifikation av inkomster och utgifter såväl i
pengar som in natura. Till följd av den för
jordbruksdeklaration gällande kontantprincipen får han — i
motsats till idkare av hantverk och industri — icke
göra avskrivningar för värdeminskning hos levande
och döda inventarier, men behöver ej heller såsom
inkomst upptaga en ökning av exempelvis
spannmålslagret eller kreatursbesättningen, utan blott den
kontanta intäkten vid försäljning. Såsom utgift får
avdragas vad som utbetalats för uppehållande av
inventariet i dess ursprungliga omfattning, alltså inköp
av djur och redskap i stället för försålda eller
utrangerade, däremot icke vad som kan hänföras till
nyuppsättning, d. v. s. anskaffning av bättre redskap,
ökad besättning o. dyl. Detsamma gäller om
reparation och underhåll av byggnad och anläggning, såsom
dränering, till skillnad från ny- eller ombyggnad och
grundförbättring. Försäljes hela inventariet eller
väsentlig del därav, t. ex. vid omläggning av driften,
blir intäkten härav ej beskattad, ty vid en dylik
realisation är blott fråga om en omplacering av
driftkapital till pengar, liksom tvärtom vid
nyuppsättning. Dock måste realisationsvinst enligt vanliga regler
deklareras (under F å huvudformuläret), om säljaren
inköpt lös egendom inom fem år och fast egendom
inom tio år före försäljningen.
Avdrag får göras för alla utgifter, som gjorts för
driften, dock ej för jordbrukarens och hans familjs
levnadskostnader. För avlöning till tjänare,
huvudsakligen anställda för personlig uppassning, får alltså
avdrag icke göras, däremot för lön till egna barn över
16 år, som deltagit i arbetet. Avdragsgilla äro
driftkostnader för lastbilar (däremot ej avskrivning för
värdeminskning, se ovan), men för personbilar blott
i den mån de använts för driften, t. ex. gått till torget
med produkter. Premier för ali försäkring i samband
med driften samt byggnaderna, däremot ej för
personligt lösöre, få avdragas, likaså räntor å lån (men icke
amortering) såväl mot inteckning som å löpande
driftskredit, däremot upptagas räntor å studieskulder,
spekulationslån o. dyl. å huvudformuläret (under G.).
En stor del av fastighetens avkastning utgår ofta
in natura i form av bostad för jordbrukaren, hans familj
och personliga tjänare samt livsmedel för dessa jämte
driftspersonal i husbondens kost. Värdet av
naturaförmånerna upptages enligt tariffer, fastställda av
vederbörande taxeringsnämnd. För driftspersonal,
däribland egna barn över 16 år, får göras avdrag för
tillhandahållen kost med fastställt belopp per person.
Till naturaavkastningen räknas även värdet av virke
m. m. från gården använt vid nybyggnad eller
grundförbättring.
Från intäkt genom skogsavverkning eller
försäljning av skogbärande mark får avdrag med stöd av
särskild utredning göras för den värdeminskning,
som ev. uppkommit genom nedgång i den växande
skogens s. k. ingångsvärde för ägaren, enär
avverkningen, resp. försäljningen i ty fall medtagit ej blott
återväxten, utan även större eller mindre del av det
skogskapital, som fanns vid förvärvet av fastigheten.
(Därmed jämställes det ingångsvärde, som blivit kvar,
om samme ägare tidigare fått göra dylikt avdrag).
Värdeminskningen får beräknas såsom en nedgång i
6—905197
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
