Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingen fara, mer än de få, som eldas, och dem
sågo vi om helt nyss.
Nu stod Tanten med halföppen mun. Dora
hade redan i godt mak satt sig till sin strumpa,
Rosina qväfde ett hjertligt skratt, och pigorna
sågo på hvarandra, knipande på munnen, och började
i sagta mak retirera hvar till sitt göromål;
men just under detta hörs ett rysligt skällande
på alla hundarna, ty nu var ingenting mer sig
likt på den gamla borgen. Der Hektor fordom
knappt fick andas, der voro nu flera koppel med
jagthundar, och inspectorn hade sin hund, och
bokhållaren sin, och sjelfva Tanten hade en liten
Zemire. Denna flög nu äfven upp ifrån sin
dyna, ehuru hon förut icke brytt sig om hvarken
stormen, eller allt oväsende i och för den.
Skällandet ökar sig allt jemnt, och snart höres
— O under öfver alla under! — en vagn, som
hastigt rullar in på den gamla borggården. Sådant
hände nu så sällan, att alla intogos af en
viss hemsk fasa, till hvilket man redan af stormen
och Tantens eld-alarm var temligen stämd.
Tjänstefolket skyndade hufvudstupa ned. Tanten
ropade efter dem, att en skulle genast komma
tillbaka och säga henne, hvad det var, som
körde. Hon hade gerna, sprungit ned sjelf; men
mössan var aflyft för det stora, uppbrottets
skull, och dessutom skulle litet anordningar gö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
