Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anrättning, i synnerhet öfverarmarne oeh låren.
Häruti skilde sig dessa vildar från flera andra
söderhafsöbor, hvilka ansågo flata handen, i
synnerhet på en ung flicka, såsom den
präktigaste af alla läckerbitar, medan
nyzeelän-darne deremot gåfvo företrädet åt fotterna.
Vid de kungliga festerna i Fiji var
men-niskokött hufvudrätten. Slafvar göddes epkom
för slagtning, emedan de i krigen dödade
fienderna icke på långt när voro tillräckliga för
att svara mot den efterfrågan, som spordes i
marknaden. Qvinnorna voro förbjudna att äta
så beskaffad föda, hvilken ansågs för god för
dem. I fijiernas kannibalism ingick alltid ett
drag af fåfänga, utbildadt på ett eller annat
sätt, och mången skröt ofta öfver den mängd
menniskor, som han spisat. Ra Undre Undre,,
Rakirakis höfding, tröttnade aldrig att förhäfva
sig öfver de nio hundra menniskokroppar, som
han instufvat i sin mage.
Samma slags högmod återfinna vi äfven
hos Nordamerikas indianer, då de uttala sitt
beslut att börja krig med en fiende i de
hög-trafvande orden: låtom oss uppäta detta folk.
Då de begära hjelp hos någon angränsande
stam, inbjuda de denna att spisa köttsoppa
kokad på dess fiender. Det ser ut, som vore
dessa vanor lemningar af gamla plägseder,
ehuru kannibalism i ordets vanliga mening
betraktas af indianerna med afsky. När
Wad-dingtons män år 1864 mördades af
Chilcosten-indianerna, blefvo deras hjertan utslitna och
uppslukade, men detta skedde derföre att
vil-darne trodde sig derigenom förvärfva de hvite
männens mod. Andfa stammar koka
fiendernas hjertan jemte majs och förpläga sig sedan
i hånfullt ursinne skedtals med soppan. När
nyzeeländaren ihjelslagit sin motståndare i
kriget, afskär han likets hufvud och uppsamlar
det varma blod, som flyter derifrån, samt
återvänder till fienderna för att dricka det i hätsk
triumf. Mera vilja vi här ej orda om
kannibalismens vederstyggliga fasor; vi skola i
stället efterse hvad som kan vara dylika
skändligheters sannolika orsak.
För det första bör märkas, att menniskor
i vildt tillstånd icke äro så kräsmagade som
bildade europeer. Vildar drifvas i sjelfva
verket ofta till sådana ytterligheter, att ingenting
är for dem nog vedervärdigt att icke ätas.
En inföding i New South Wales öfverraskades
en gång på Hawksburyflodens strand af några
af landets första kolonister samt stötte ut sin
kanot och räddade sig men lemnade en del
af sin föda i sticket. »Från ett vattendränkt
trästycke, fullt ined hål, hade han varit
sysselsatt med att utdraga och förtära en stor
mask. Lukten af både mask och trä var i
yttersta grad vämjelig.» För folk, som
ständigt måste släpa fram lifvet under så eländiga
förhållanden, blef naturligtvis hvarje
mennisko-kropp en dyrbar skänk af den karga lyckan.
När någon sjuknade, dödades han på förhand,,
på det köttet ej skulle förderfvas af
sjukdomens plågor. Herodotos omnämner, att detta
bruk var rådande hos åtskilliga asiatiska
folkstammar, hos hvilka ofta fullt friska män eller
qvinnor falskeligen beskyldes för att vara sjuka,
hvilket gaf anledning till glada fester och
offrens afdagatagande i trots af deras lifligaste
protester. Samma eggande nödtvång har till
och med drifvit hyfsade samhällens menniskor
till likadana afskyvärda vanor, såsom
berättelserna om skeppsbrott och belägringar ofta
nog visa. Mödrar hafva nödgats slita sina
dibarn från brösten för att stilla sin hungers
pockande kraf, och alla känslor af naturlig
välvilja och vänskap hafva ohjelpligt
kufvats-af sjelfbibehållelsens djuriska magt.
Det är till och med sannolikt, att få äre
de menniskoracer, som under ett eller annat
skede af sin tillvaro varit alldeles främmande
för. kannibalism. Irlands gamla invånare voro,
enligt Diodoros och Strabo, ansedda för att
hafva begärelse efter sina döda slägtingars kött.
Arkeologerna hafva också i Stora Britanniens
jord funnit menniskoben under omständigheter,
som gifva ett temligen säkert stöd åt
misstanken, att briternas förfäder varit kannibaler.
S:t Jerome berättar, att han -med egna ögon
sett skottar (attacotti) äta menniskokött, samt
tillägger med öfverflödig omständlighet, att han,
när han lefde som liten gosse i Gallien
(Frankrike), såg invånarne derstädes ofta föredraga
en boskapsvaktareskinka framför en fårbog,
fastän deras största läckerhet var stekta
qvinno-bröst. Ännu så sent som under den franska
revolutionens tid kom kannibalismen till
utbrott i den europeiska civilisationens
hufvud-stad; det berättas att en person utslitit den
i fängelset mördade prinsessan Lamballes hjerta,
hvilket han tagit med sig till en källare, der
han kokat och förtärt det.
Nödvändigheten har utan tvifvel varit det
första allmänna upphofvet till kannibalism.
Men någon vigtig bidragande orsak har tro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
