Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett af de mest öfvertygande bevisen på
att en svamp är ett verkligt djur är svampens
utvecklingshistoria. Likasom andra djur
utväxer den unga svampen ur ett ägg. Djupt
inne i svampkolonien utbildas dessa ägg
genom någon obekant lifsprocess af de små
djurindividerna, och hvarje ägg klyfver sig snart
i en mängd små celler, hvilka slutligen ordna
sig såsom ett dubbelt lag eller livarf,
omslutande en större central hålighet. Den unga
svampen får sålunda utseendet af en bägare;
de s. k. bägarsvamparne fästa sig snart
medelst trådar vid en fast botten, Jivarefter
porer bildas i bägarens väggar. Genom porerna
inkommer vattnet i bägarens inre och utgår
genom portöppningen, under det flimmerhåren
fullgöra sina sopningar, på sätt som förut
nämts.
Dock är att märka att svamparne
fortplantas tillika genom »svampknoppar».
Svamp-knoppar äro besynnerliga tingestar, insvepta i
särskilda fodral; de utvecklas inne i
modersvampens lif och tyckas förblifva i stillhet
derstädes vintern öfver, men när våren
kommer, så svärma de upp till vattenytan, skiljas
åt och utväxa hvar för sig till nya svampar.
I hafvet lefva alla svampdjuren med
undantag éndast af slägtet Span gilla, som
förekommer i sött vatten. De grönaktiga,
illaluktande, greniga skäggbildningar, hvilka ofta
ses på pålar och stockar, som under någon
längre tid legat under vatten i åar och sjöar,
äro sådana spongillasvampar. De flesta
hafs-svamparne äro djuphafsdjur, och framför allt
är det kiselsvamparne, som endast träffas i
hafvets djupaste gömmen, livarifrån forskarnes
draggningar upphemtat dem i dagens ljus.
Bland dessa finnes ett slägte borrsvampar (Viva),
som borra kalkstensklippor, så att de alldeles
söndersmulas, hvarvid dock troligen kemiska
verkningar spela hufvudrollen.
För menniskan hafva hornsvamparne den
största betydelsen, emedan dessa beskedliga
smådjur för hennes beqvämlighets skull
tillverka alla slags tvätt-, bad- och toilettsvampar.
De vanliga hos oss i handeln förekommande
tvättsvamparne komma från Yestindien; de
finare sorterna, s. k. turkiska svampar,
härstamma deremot från Medelhafvet. Under
hela somnraren försiggår insamlingen af
svampar vid de syriska, grekiska och afrikanska
kusterna och hela flottor af små båtar med
manskap och dykare äro för detta ändamål i
full sysselsättning. De finaste syriska och
grekiska toilettsvamparne betinga vanligen ett
mycket högt pris, ofta bortåt 10 öre för en
gram, så att endast rika personer kunna hålla
sig med sådana lyxartiklar. Endast i
England uppskattas årliga förbrukningen af
svampar till ett värde af omkring tre millioner sv.
kronor.
Kannibalism och menniskooffer.
å vi söka efter upphofvet till ett så
vedervärdigt bruk som kannibalismen, måste vi
väl beakta, att menniskolifvet icke kan hafva
samma värde bland vildar som bland hyfsade
folk. När Eldslandets infödingar under
vintern ledo af hunger, hade de större anledning
att uppäta den äldsta och skröpligaste qvinnan
i deras lag än att döda sina hundar, hvilka
tjenade dem med att fånga uttrar.
Fiji-öboarna satte intet värde på menniskolifvet;
hvarje företag, huru obetydligt det än var,
inledde de med menniskooffer. När konungen
sköt en ny kanot i sjön, sköljdes däcket med
tio menniskors blod. Mord var bland dem
en ytterst alldaglig tilldragelse, och hvar och
en man .satte i sjelfva verket sin ära i att
varda en erkänd dråpare. Att sådana
men-niskor blefvo kannibaler, är icke att undra
öfver, och de voro så betagna i menniskokött,
att det högsta beröm, de kunde gifva åt
någonting, var att säga: det är så mört som
folkkött. Hvita menniskor höllo de ogérna
tillgodo med, emedan dessa luktade för
mycket tobak, deras erfarenhet inskränkte sig
förmodligen till de tobakstuggande sjömännens
kött. * Qvinnokött var en mycket omtyckt
* Langsdorff säger att kannibaler, som pröfvat
båda slagen, försäkra, att hvita mäns kött har finare
smak än negrers och att engelsmän smaka bättre än
fransmän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
