Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV - E:2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man tvangs gå mycket längre än så. Att Slansky varit polisagent
hade ju Komintern vetat sedan 1930. Man fick bygga socialismen
med det folk som fanns. Man kan säga att det var fel av Stalin att ha
gett Slansky en möjlighet att rehabilitera sig. Men Stalin var ju
inte hämndgirig och när Slansky tycktes vilja vända ett blad och
börja ett nytt liv som en verklig kommunist då strök Komintern ett
streck över hans förgångna. Men visst hade Karl Zweiling vetat vem
Slansky varit och det hade många gjort i rörelsen. Hela affären hade
ju tystats ned av Kominterns västeuropeiska byrå, då den dåvarande
s. k. ”vänsteroppositionen” 1929/30 visade att Slansky var
förrädare och polisagent. Men sådant kunde man se bort från om partiet
menade att det var viktigt. Man kunde också acceptera att Slansky
avrättades. Man kunde anse att man fått vänta länge på det. Och om
partiet så krävde skulle han varit beredd att hylla Slansky som offer
för en eller annan förrädare. Om partiet verkligen beslutat diskutera
synen på Stalin eller presentera Stalin på nytt sätt då hade han varit
överens. De döda får ju inte styra de levande. Den döde Stalin
kunde bli en tung börda. Redan i augusti 1951 när Stalin ännu
levde hade han tänkt på detta när en jättebild av Stalin hade hängts
upp över Berlin i fyra spärrballonger och sedan belysts av
strålkastare. Det hade varit smaklöst. Men det var ju inte Stalin som
beordrat det. Det var de kamrater som sedan blev antistalinister.
Men det fanns ju inget sådant beslut om Stalin. Och det som
sagts öppet och tydligt på tjugonde partikongressen hade varit
väldigt suddigt och ganska tveksamt. Karl Zweiling hade undrat lite.
Han hade lyssnat på Mikojan den gången och samtidigt hade han
ju suttit i en sådan position att han fått vissa rapporter. Han visste
att Mikojan då haft överläggningar med olika västeuropeiska
socialdemokrater och talat om nödvändigheten att brygga över den
olyckliga splittringen 1917. Och Mikojan hade talat mycket
föraktligt om DDR och om kommunister i Europa. Karl Zweiling
menade att jag kände till detta eftersom Mikojan bland annat valt att
ta upp frågan just med svenska ledande socialdemokrater.
Det var naturligtvis möjligt att Mikojan och kretsen kring
honom inte menade någonting med detta. Det kunde vara ett
diplomatiskt och vänligt samspråk. Det var ju också rätt otroligt om en
gammal politiker som Mikojan kunde vara så naiv att han trott att
fyrtio års historia kunde strykas ur minnet. Han, Karl Zweiling,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
