Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV - E:1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men de resonemangen fördes utanför detta mötes ram och jag har
redan tidigare gjort en speciell rapport om dessa samtal som jag lät
Brysselambassaden skicka hem med kuriren. Nog sagt att mycket
tyder på en förändring i den tidigare rätt låsta inställningen till våra
problem. Det finns också där fler stridande viljor. Men
nödvändigheten drar också där segrande fram för att citera vad Hackelberg
sade om den europeiska historiska gemenskapen.
Ungraren visade sig vara en stor Sverigevän. Han talade en
utmärkt svenska och på kvällen efter avslutningen satt han i hotellets
bar och sjöng ”... bort längtande vekhet...” till ackompanjemang
av en lokal zigenarorkester. Det var mycket stämningsfullt.
Hackelberg skämtade med mig och sade att han först nu insett vilken
betydelse det svenska nederlaget i kampen om Tyskland haft. Om
kejsardömet trots allt inte kunnat bestå provet hade Europa utsatts för en
ohygglig kombination av svensk sentimentalitet, zigensk musik och
turkisk brutalitet. Men skämtet blev nästan i kraftigaste laget och
det blev en lång stund tyst vid bordet till dess jag kunde byta
samtalsämne genom att beställa nya drinkar.
Att dr Jószef Arany sjöng Dan Andersson var dock inte så
märkligt. Han var egentligen mycket svensk i sättet och hade också
många kontakter och släktingar i Sverige. Hans mormors syster hade
gift sig med den dåvarande svenske militärattachén vid
beskickningen i Wien tio år före första världskriget och som ung student
hade dr Arany brukat tillbringa somrarna före det andra kriget hos
Barcks på Marieborg utanför Linköping. Hans grand’tante hade
dött på hösten 1942 och det var en av dr Aranys stora besvikelser att
han inte kunnat komma till begravningen men han var då
kommenderad till fronten.
Det var en dam av den gamla sorten, sade han, hon var änka under
de sista tjugo åren av sitt liv och hon gick var dag klädd i sorg. Det
var med henne som med de gamla Fordbilarna; alla färger så länge
de var svarta! Men dessa somrar i Sverige hade också gett honom
inblick i svenskt liv och svenska seder och han hade lärt sig svenska
språket. Detta hade varit honom till stor nytta när han sedan efter
kriget kom till Stockholm.
Där hade han arbetat vid den ungerska beskickningen åren 1946
till 1948 och även visatats två år som flykting i Sverige efter de
tragiska händelserna år 1956. Nu arbetade han på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
