Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Den primitiva egoismen och altruismen i ”kampen för tillvaron”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sällskaplig varelse, som icke kan tänkas utan tillfälliga eller
varaktiga förbindelser med sina likar. Om den
ursprungliga mänskliga samfällighetens art råda
delvis olika meningar. De kraftigaste skälen synas dock
tala för familjeinstitutionens prioritet. De övriga,
såväl mindre som större sammanslutningarna voro
tydligen på de lägsta utvecklingsstadierna mera
tillfälliga och lösliga.
Kulturen, både den materiella och andliga, leder
tydligen sin upprinnelse från nödtvånget att söka
tillfredsställa människolivets primära krav. De
medel och handlingssätt, som uppfunnits för att
anskaffa föda för att stilla hungern, kläder och bostad till
skydd mot klimatet samt vapen till skydd mot vilda
djur och fientliga människor utgöra de älsta
kulturförvärven. Den yttre kulturapparaten och
samhällsutvecklingen stå såväl till art som utveckling och
omfattning givetvis i det innerligaste ömsesidiga
beroende av varandra.
Besittningen av de ovannämnda äldsta
kulturförvärven — med undantag av kroppens beklädnad,
som är av senare ursprung och ju icke heller
användes av alla människor — bildar dock ingen skarp
gräns mellan människan och djuren. Tillfälliga
bostäder inrätta och använda ju även talrika djur, och
de utveckla därvid stundom en beundransvärd
konstfärdighet. Estetiska ansatser äro icke heller
främmande för djuren. Vapen och verktyg —
ursprungligen detsamma — förekomma i sina urformer
(käppen och stenen) även bland djuren. Nyligen har
iakttagits, att t. o. m. insekter använda redskap.
Sålunda hava Georg och Elisabet Peckman (se ”Die
Umschau”, 1911, h. 9) iakttagit, att rovgetingen
stenlägger golven i sina rovhålor, i det den klämmer fast
små flintstenar mellan maniblerna och med snabba
rörelser driver ned dem i marken. Apor slunga, som
bekant, avbrutna grenar, käppar och frukt samt
rulla stenar mot sina motståndare, stödja sig stundom
med käppar, när de gå, krossa nötter med sten o. s.
v. Dessa kulturförvärv har människan kunnat göra
även oberoende av elden, genom vars betydelsefulla
användande i sin tjänst människan, i fråga om den
yttre kulturapparatens fulländande, höjt sig över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
