Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prosa - Upptäckten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
en dröm! Han släppte snöret och gick ett par
steg emot henne. Samtidigt hälsade han, mycket
artigt men litet dröjande. Hon gav en djup nick
till svar. Då såg han, att det var Annie, hans
forna hustru. De möttes inne på sidovägen, med
en lång blick och en kort handtryckning.
— Är du här? sade hon blott.
— Ja! Om du tillåter. Eljest skall jag strax—.
Hon hejdade honom med en lugn gest:
— För all del, stanna dul Och du har — dragit
min tjocke pojke uppför den här långa backen?
Han måste småle åt hennes uppsyn och tonfall:
— Tja! sade han lågt, jag visste förstås inte
vems pojke han var. Men han bad mig därom.
Och jag — har ju mänskliga känslor.–-
Nu spratt det till i henne. De sista två orden
hade väckt ett minne, bittert, men ändå sällsamt
betvingande. Hon gick förbi honom bort till
de små.
— Seså, nu kan Nanna köra hem lille Erik,
här är jämn väg ända hem Skynda er nu till
lunchen, mamma kommer snart efter. —–
Professorn och damen stodo ensamma vid
vägkanten.
— Förr tyckte du inte särdeles om barn, sade
hon, det lät helt skämtsamt.
— Nå, parerade han, alla äro inte så välartade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
