Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dan från början hava blivit byggda utan strängt iakttagande av vin-
kelmått och passare. Adjunkten såg sig omkring under sin lång-
samma vandring fram på kyrkogången till sakristian; han såg sig
om för att få ögonen på sitt blivande auditorium. Bänkarna voro
glest besatta; likväl funnos omkring trettio eller fyrtio personer i
strödda och tankfulla grupper.» Dessa, hans blivande åhörare, gjorde
samma dystra intryck som den gamla, förfallna kapellbyggnaden. Au-
ditoriet bestod endast av utlevade, giktbrutna gubbar och gummor,
som med möda reste sig upp för att hälsa prästen; hela den man-
liga, arbetsföra befolkningen var ute på fiske. Och för denna för-
samling skulle han uppläsa sin vackra, utarbetade predikan! O min
Gud! Vad skall jag säga dem? Den nu följande delen av berät-
telsen — huru den unge prästen gripes av sitt kalls allvar, huru han
med ungdomens hänförelse kastar sin predikan och talar fritt ur hjär-
tat — är av en medryckande poesi: »Han yttrade inga märkvärdig-
heter, ingenting att skriva upp, men kristendomens storhet består i
att vara liten, och salighetens väg är såsom den smala, knappt syn-
liga gångstigen genom en grön äng, där ekar växa och några him-
tnelshöga popplar utgöra det fjärran målet.» Därefter följer den
egentliga novellen, huru han tar in hos en fattig kvinna med många
barn, fiskaren Jonas hustru, och huru han genom sitt exempel mju-
kar upp den hårdsinnade klockarens hjärta. Allt detta är förträffligt,
god realism och verklig poesi. Men så kommer slutet, där Almquist
faller in i Lafontaines maner. Fiskarbåtarna komma tillbaka till ön,
men i båtlaget saknas Jonas båt; den hade förgåtts — såsom de andra
trodde. I verkligheten var det tvärtom. Han hade blivit uppfiskad
av ett engelskt fartyg, lotsat detta bland skären och fått så mycket
betalt, att han köpt sig tre båtar och fått pengar över att bygga ett
hus. Det kan ej nekas, att efter den föregående berättelsen verkar
denna avslutning såsom en kalldusch.
Icke heller i Skällnora qvarn förmår han hela tiden att hålla to- Skällnora
nen. Så länge han är realist, är han väl också här förträfflig, men qvarn’
bäst som det är, slår berättelsen över i sensationsromanens stil och i
fantasteri. Novellen har formen av ett reseäventyr. Richard Furumo
har fått ett manuskript av en god vän, en ung och livlig man, »rask
och lång till växten, hemma i Stockholm, men road av resor till
fots». Denne vän var tydligen Almquist själv, som jämt och stän-
digt var på fotvandringar i Uppland och som därför grundligt lärt
känna både folk och natur. I Skällnora qvarn står han också på
höjdpunkten av sin förmåga att återgiva bondfolkets sätt att tala, och
det vore frestande att här återgiva några av dialogerna, i vilka icke
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
