Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beslöjning, om ett förbund av skalder ville höja sig, var och en lika
mäktig som författaren av Idunas första häfte, och om filosoferna ville
göra vår mytologi lika ren och allmän som den grekiska.» Fattar
man däremot mytologien »såsom episk princip, icke såsom symbolik
av idéerna», blir den blott »en mumie, sedan Oden och Tor upphört
att vandra ibland oss».
Möjligen genom en påtryckning från Adlerbeth hade Geijer i
den anmälan, han skrev för Iduna, givit ett halvt löfte om dikter av
»mera mytologisk halt». Några dylika skrev han emellertid icke, och
Lings försök visade honom faran av en dylik goticism. Själva
grundtanken i hans uppseendeväckande avhandling är denna. Med det
nyvaknade studiet av den nordiska gudaläran »följde försök till
efterbildningar, och det nordiska elementet begynte att i poesi och konst
vilja göra sig självständigt gällande». Men därigenom uppstodo
åtskilliga förvillelser. Några tycktes tro, att det var nog med ett
ombyte av namn, nog med att man i stycket insatte Tyr och Freya i
stället för Mars och Venus, »då likväl det ena och det andra,
använt såsom en ytlig prydnad, är högst likgiltigt eller snarare lika
förkastligt.»[1] En annan förvillelse var föga bättre: att »göra den
nordiska mytologien till ett slags stående maskineri för ett
nationalepos, varigenom den lösryckes från sin tid, sitt liv, sin historiska
grund» och i själva verket ingenting annat blir än en förklädnad.
Allegorierna må vara aldrig så sinnrika — det hjälper icke. »Hur
önskar jag således, att de gamla myterna må användas? Så, att de
från själva ämnet äro oskiljaktiga som huden från kroppen, det vill
säga: ej mer äro blott klädnad, utan levande form. Och när inträffar
detta? Endast i den tid, för och i vilken de verkligen levde.»
Enbart mytiska dikter äro därför av ondo, och i stället må skalden
behandla »det gamla nordiska hjältelivet, det vill säga: det mänskliga,
ej det gudomliga elementet i denna sagovärld». Endast i samband
med denna hjältevärld kunna myterna få någon användning. »Vill
man, att dessa föreställningar skola vara mera än döda former, så
vise man dem i deras levande verksamhet på människors sinnen,
tänkesätt och handlingar.» Därefter övergår Geijer till frågan om
dessa myters brukbarhet inom skulptur och måleri, och vad särskilt
bildhuggarkonsten beträffade, var han böjd att förneka möjligheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
