- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 5. Romantiken /
460

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han blivit född, där hans förfäder levat och som skall tagas i arv av
hans ättlingar. Han är en jordens son; den andre är havets, och
denna havets poesi är Geijer den förste, som upptäckt; på resan till
och från England samt vid den engelska havskusten hade han lärt
känna den. Den kommer fram redan i det mästerliga versslaget, som
ger oss liksom en känsla av vågskum, av sälta och havsbrisar. Av
de båda dikterna är det obestridligen mera fart i Vikingen, såsom
konstverk står den högre, om den än såsom historisk bild icke är
lika sann som Odalbonden. Av de båda typerna föredrog Geijer helt
visst odalbonden — teoretiskt. Men hans hjärta stod dock vikingen
närmast. Visserligen måste han såsom historiker och filosof fördöma
en antisocial företeelse som denne sjörövare, men han var tillräckligt
romantiker att dock älska dennes förakt för nyttan, hans opraktiska
svärmeri för äran, hans dådlystnad utan något mål. Vikingens öde
är, i motsats till odalbondens, tragiskt, han går under, men det vilar
glans över hans levnad, den var kort, men dock — för att citera
Geijers egna ord i en föreläsning över vikingatiden — »ett härligt,
bedriftfullt äventyrarliv, en lustig död i blod och lågor, och efter
döden Vallhallas gästabud och ett blivande minne hos efterkommande».
Det var denna götiska romantik, som Geijer så förträffligt återgav i
Vikingen och som i viss mån gav uppslaget till Tegnérs i Frithiofs saga.

De sista Idunadikterna.



Över huvud taget bli Idunadikterna mer och mer romantiska, ju
senare de äro skrivna. Den sista dikt, som han under vårterminen
1811 föredrog i förbundet, var Svegder. Trots det fornnordiska
ämnet är hela atmosfären i dikten den medeltida fesagans, och den
nordiske konungen, som av en obetvinglig längtan drives till »solens
hem och Odens länder», har redan en viss likhet med romantikern
Astolf, som likaledes trängtar bort från hyperboreernas rike. Också
de på hösten upplästa dikterna, vilka inflöto i det andra Idunahäftet,
äro till sin kolorit mera nyromantiska än götiska. Svagast är
Skogsbruden, en ballad, som står den Bürgerska stilen ganska nära.
Brages harpa är en romantisk hyllning åt musikens makt och har fått
den götiska titeln endast för att med något fog kunna intagas i Iduna;
enligt Geijers not skrevs stycket »sedan författaren hört en förträfflig
musik för valthorn samt Mozarts bekanta violin-kvartett ur d-moll och
må anses som ett försök till en poetisk översättning av den
ojämförliga kvartetten». Idunas äplen är likaledes ett rent romantiskt
poem om skaldekonstens uppgift i människosläktets utvecklingskamp;
till den nordiska myten har dikten ganska svaga anknytningspunkter.
Tankegången är alldeles densamma som i Atterboms kort förut
publicerade Skaldarmal, och ehuru diktionen visserligen erinrar om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0546.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free