Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett »Schlaraffenland», där stekta korvar hänga på träden, där brännvin
flödar ur källan och där pengar finnas som småsten. Det var om
detta Schlaraffenland, som Thorsten fiskare drömt. För mig är stycket
romantikerns satir över filisterns materialistiska fantasivärld, icke över
den romantik, till vilken Stagnelius själv bekände sig. I
Midsommarnattsdrömmen hade Shakspere fört Titania och Bottom tillsammans,
driften går ut över Bottom, men älvvärlden förlorar ej sin
idealitet. Det gör den ej heller här. Det är alldeles riktigt, att Thorsten
fiskare i formen företer en vida starkare realism än Stagnelius’ andra
dramer, men detta krävdes av ämnet och av dramats karaktär av
lustspel, och Stagnelius var — såsom Cederblad framhållit — alldeles
för stor stilkonstnär att ej tillgodose detta krav. För bedömandet
av hans världsåskådning har denna art av realism ingen betydelse.
Stagnelius förblev romantiker in i det sista. I juli 1822 lämnade
han Kalmar, och förmodligen ansågs han då återställd. I varje fall
började han ånyo sin tjänstgöring i ecklesiastikexpeditionen, där han
nu utnämndes till ordinarie kanslist. Med sig från Kalmar hade han
Bacchanterna, som han — fortfarande sin egen förläggare — lät trycka.
I det här förut citerade företal, som han skrivit, men som han vid
utgivandet undertryckte, vände han sig med dessa stolta ord till
publiken: »Närvarande dram är endast skriven för verkligt bildade
läsare. Den litterata pöbeln kan ej njuta de poetiska skönheter, som
stycket möjligtvis torde innehålla.» Bakom dessa ord skymta vi den
nyromantiska uppfattningen av poesien; denna var — såsom Atterbom
i Aurora utvecklat — till endast för »de invigde», och andras
»omdöme om det heliga vanhelgar det». Stagnelius’ förakt för den stora
allmänheten visade sig vara grundat. Ehuru den poetiskt mest
fullödiga större svenska dikt, som dittills utkommit, tyckes den nästan
alls icke hava uppmärksammats. På listan över de arbeten, som under
1822 utkommit och som Svenska akademien vid bortgivande av det
Lundbladska priset skulle bedöma, stod även »Bacchanterna av
Stagnelius», men akademien beslöt »enhälligt» att tilldela priset till
professor Zetterstedt för dennes Resa genom Sveriges och Norriges
lappmarker. Tegnér hade ivrigt lagt sig ut för Zetterstedt, och Leopold,
som nu blivit hovman hos den svenska litteraturens nye monark
Tegnér, svarade artigt: »Vore jag också ej så fullkomligt, som jag
är, av Herr Doktorns mening om detta arbete, skulle jag dock finna
rättvist, att den skald, som gjort doktor Lundblad odödlig[1], disponerar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
