Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Thorsten fiskare.
I sin geniala Stagneliusmonografi har Böök i Bacchanterna velat
finna också ett varsel om en ändrad uppfattning av romantiken, och
i de två arbeten, som enligt Böök följde närmast efter Bacchanterna,
Blenda och Thorsten fiskare, skulle han hava brutit staven över sin
egen romantik och i stället övergått till ett slags realism. Denna
mening har jag icke kunnat dela. Blenda är enligt min tro ett
ungdomsarbete, vars poetiska språk antyder nybörjaren och alldeles står
tillbaka för den fulländade diktionen i Thorsten fiskare, som ju heller
icke företer samma stilblandning som Blenda, utan är ett rent
ypperligt nyromantiskt lustspel, ett bland de få lyckade exemplen på den
nyromantiska ironien. Det skrevs i Stockholm, sedan Stagnelius på
högsommaren 1822 återkommit dit, och blev ganska säkert avslutat
omedelbart före hans död i april 1823, ehuru det nu blott föreligger
i fragment. Innehållet är fantastiskt. Thorsten fiskare blir från Öland
vinddriven till den obebodda Blå jungfrun, där den store Germund
härskar, »alla djurs och plantors och älvors konung», och denne, hans
drottning Blanka och hans dotter prinsessan Siska besluta att driva
med den plumpe fiskaren. Av en tärna inbjudes han till deras slott,
han klädes ut i en praktfull dräkt — i själva verket en
harlequinskostym — hälsas med en präktig måltid, vid vilken han föräter sig och
tar sig för mycket till bästa, och då Siska halvt friar till honom, är
han väl först litet tveksam, om han för henne skall övergiva sin hustru,
mor Annika på Öland, men då han får se den blivande svärfaderns
alla blanka silverriksdalrar, försvinna hans skrupler över ett tvegifte,
och han samtycker att bliva kronprins och den sköna Siskas make.
Av tärnan föres han nu till sängkammaren, han kastar sig i den mjuka
sängen, men faller i verkligheten ur båten i sjön och — vaknar ur
sin dröm. Öns andar ha endast drivit med honom.
Detta är ju Jeppe på berget i nyromantisk form. Men är skämtet
riktat mot romantikens högtflygande drömmar? Det är Bööks mening:
»det är antiromantiskt. Thorsten är återförvisad till sin karga och
vardagliga värld, som lyste upp i strimman från stockelden över det öde
havet. Fantasien, excitationen och spriten lova namnlösa saligheter,
men det är sundare att hålla sig till verkligheten. Thorsten är icke bara
en individ, han är en representant för det dåraktiga människosläktet...
Sagospelet är ett led i den allt starkare tillnyktringsprocessen hos
Stagnelius. Ironien gör sig till herre över fantastiken.
Verklighetssinnet hånar escapaderna.» Jag har icke fått denna uppfattning av
dramat. Lyckolandet ter sig olika för olika klasser av människor.
För Astolf är det Felicias ö, för Stagnelius var det den platonska
idévärlden, »Olympens ljusa glädjesal», för vardagsmänniskan är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0375.html
