Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Uppsala-romantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Atterbom varandra nära, och efter hans död skrev Atterbom till Adolf Lindblad:
»Vad jag i Törneros förlorat, kan icke mången så djupt och fullständigt inse som
du, vilken så noga kände oss båda. Jag kan väl säga, att med honom en
väsentlig del av min egen varelse bortgått, ty så sammanvuxen var han med mitt
allra innersta.... Dock! Detta förhållande är icke avbrutet; i trots av döden
känner jag det. En ren sympati, en skär,
full, ostörd samklang förenade oss
alltigenom — ända i sista ögonblicket, och
under sådana omständigheter äro de
vänner, som man förlorar genom döden, i
själva verket icke förlorade. Förlorade äro
blott de vänner, som man förlorar genom
livet.»
 |
Christian Erik Fahlcrantz.
Teckning av Maria Röhl. 1842. Kungl. Biblioteket. |
Fahlcrantz.
I varje fall var Törneros en mera
verkligt spirituell författare än en annan
nyromantiker, som endast någon enstaka gång
syntes hos Malla Silfverstolpe och som,
ehuru knuten till universitetet, i det hela
stod utanför kotteriet, nämligen Christian
Erik Fahlcrantz, som i motsats till
Törneros utövade en ganska omfattande
diktarverksamhet, men vars skrifter numera torde
vara ohjälpligt döda; såsom person är han
väl mest bekant för sina mycket krystade
ordlekar. Fahlcrantz, som var född samma
år som Atterbom (1790) och som samma
år (1815) promoverades, blev 1829 teologie
professor och 1849 biskop i Västerås; han
dog 1866. 1825 framträdde han med ett
stort epos, Noachs ark, vars andra
avdelning utkom året därpå. Mönstret var Tiecks
fantastiska litteratursatirer, och Fahlcrantz’
satir är, liksom i förebilden, en tungfotad, tysk professorskvickhet med hugg åt
höger och vänster och med lärda anspelningar, som redan för samtiden voro
svårbegripliga och nu äro det ännu mera. Noachs ark, som rymde alla levande
väsen, var ju vår egen värld, i smått, och det satiriska ljus, som föll över arkens
invånare, föll därför över författarens egen samtid. Så roligt som Fahlcrantz
själv tyckes hava haft åt detta voluminösa skämt, hade likväl icke hans samtida,
icke ens nyromantikerna. Hammarsköld tillhörde väl beundrarna, men tyckes
hava varit ensam om sin förtjusning. Hos Malla Silfverstolpe började man
pliktskyldigast läsningen, och hon erkänner, att hon ej rätt förstod sig på så mycket
hopade kvickheter: »Den 22 december slutades Noachs ark, som lästs som
dagsverke! Knös somnade, medan jag läste högt. Jag nändes knappt väcka honom.»
Den kritiken är nog den mest träffande.
Noachs ark hade haft ett visst bibelparodiskt inslag, men 1829 blev Fahlcrantz
teologie professor och såsom sådan en bland de svartare. Denne Fahlcrantz
träder oss till mötes i en annan stor episk dikt, Ansgarius, som utkom under
åren 1835—1846 och egentligen blott är en omskrivning av Rimbertus’ Vita
Ansgarii. Ej heller den slog vidare an, och den skarpaste kritiken var här Tegnérs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0272.html
