Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Uppsala-romantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej vidare fäst sig vid honom: »En lång, spenslig man med en fin fysionomi. Han
var tyst i sällskap, men alla hans närmare bekanta omtalade, huru rolig, fint
känslig och kvick han var. Bland annat hade Malla hört sägas, att hans livliga
imagination gav färg och form åt alla föreställningar, och hennes första
ungdomsfantasi om färger på namn och toner återfann hon däri. Gärna gjorde Törneros
liknelser och hade en gång yttrat, att han tyckte de svenska fruntimmerna
liknade tenn, glänsande, men utan sant värde, böjligt och förgängligt.» I en dylik
spiritualitet hava vi Törneros.
Törneros.
Det var en »vittighed», kanske ej så allvarligt menad och väl egentligen blott
avsedd att göra sig i en konversation. Törneros’ litterära ärelystnad sträckte sig
heller icke utanför umgängeslivet. När han 1839 dog, utgjordes hans litterära
bagage, utom av några disputationer och uppsatser i de nyromantiska tidskrifterna, blott
av dagboksanteckningar och en samling brev till några vänner, men dessa dess
sorgfälligare utarbetade. Likväl var han utan tvivel en bland den nyromantiska
skolans finare begåvningar och i varje fall en bland dem, som vänkretsen —
Geijer, Atterbom m. fl. — skattade högst. I Malla Silfverstolpes salong blev han
snart en bland förgrundsfigurerna, beundrad för sin kvickhet, sin fina bildning
och sina spirituella estetiska omdömen. Han var född 1794, blev, efter att hava
varit informator på flera ställen, magister 1818, utan att då ännu hava trätt i
någon närmare beröring med det Atterbomska kotteriet. Docent blev han 1819,
men professor i latin först 1832. Omkring 1820 kom han med i den fosforistiska
kretsen, och redan förut var han till sin åskådning nyromantiker. Sina djupaste
intryck hade han likväl ej tagit av de rent nyromantiska författarna, utan äv Jean
Paul, och det är dennes stil, han efterbildar. I viss mån är han härigenom mera
psykolog än de övriga svenska nyromantikerna. Visserligen har han ingen
förmåga att skildra andra och få fram deras individualiteter: han kom ju i beröring
med en mängd intressanta personligheter, Tegnér, Geijer, Atterbom m. fl., men
han kan icke ge oss någon levande bild av dem, och i det fallet är t. o. m.
Malla Silfverstolpe honom betydligt överlägsen. Däremot är han till ytterlighet
intresserad för sin egen personlighet — dock utan att denna egocentricitet kan
sägas hava någon bismak av egenkärlek eller fåfänga — och det förefaller, som
om han skulle rannsaka den i varje skrymsla. Men i själva verket dissekerar
varken han eller Jean Paul ett verkligt själsliv, utan ett konstruerat. Och det
förminskar onekligen analysens värde. Den personlighet, som framträder i hans
brev — och i dem har han nedlagt sitt författarskap — är till ytterlighet sensibel,
ett slags eolsharpa, som tonar vid minsta vindfläkt, visserligen icke med
förromantikens tårmilda sentimentalitet, men likväl med ett arv från denna. Hans löje är
ett löje i en stilla och klädsam känslosamhet, en humor enligt Jean Pauls recept.
Törneros ville vara genial och excentrisk, men vad som hos Tegnér var natur,
gör hos honom intryck av något utstuderat och överlagt; hans efterlämnade
anteckningslappar visa, huru noga förberedda hans spiritualiteter ofta kunde vara.
Ej heller för det yttre hade han realistens blick. Han ser och iakttager mycket,
men blott, liksom Jean Paul, för att därigenom få anknytningspunkter för mer
eller mindre humoristiska eller på annat sätt geniala reflexioner, vilka äro
huvudsaken. Också den yttre tillvaro, han skildrar, blir därför starkt subjektiv,
uppkonstruerad, en fantasibild mer än verklighet. Men — skriver Warburg med
rätta — »eftervärlden, som endast kan döma av de efterlämnade skrifterna och
icke av det snabbt förflyktigade muntliga ordet, har kanske svårt att göra full
rättvisa åt den av sina vänner nästan avgudade mannen». Särskilt stodo han och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0271.html
