Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsala-romantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1807 gjorde bekantskap. Medan Ingelgren då var klassiker, var Elgström filosof,
hade studerat Schelling och andra mystiker, men var däremot ännu obekant
med tysk poesi, ehuru han, som Atterbom redan vid första bekantskapen fann,
skrivit ganska många dikter. Såsom vi från det föregående minnas var han
vid denna tid såsom poet snarast förromantiker och torde kunna betecknas
såsom en lärjunge till Kellgren, sådan denne var under sin sista tid. Genom
bekantskapen med Atterbom skedde nu genombrottet. Han lärde känna Novalis,
och hans poesi fylldes av ett mystiskt, teosofiskt innehåll. Den blir dunkel,
djupsinnig såsom Atterboms och söker också nå samma praktfulla kolorit. Av alla
de unga fosforisterna och polyfemisterna kom han att stå hövdingen närmast, och
hos honom återfinner man, liksom hos vännen, tankar från Platon, Spinoza och
Schelling förenade till en neoplatonskt färgad världsåskådning. I Fragmenter,
införda i Phosphoros 1811, uppfattar han världen »som en oavbruten växling av
ett ständigt utgående gudomsliv och av en ändlighet, som däri sjunker tillbaka och
upplöses». Denna uppfattning av världen är religion, och från religionen »utflödar
poesien, det evigas försinnligande av fantasien». I sitt nuvarande utvecklingsskede
står den ändliga tillvaron i ett motsatsförhållande till det absoluta, och här ger
Elgström en skildring av den grekiska antiken med dess obrutna harmoni —
en skildring, som utan tvivel inspirerats av Schillers Die Götter Griechenlands:
»Gudarna hava flyktat till Olympen och deltaga ej i människans glada,
barnsliga fester. De uppliva ej mer universum. Ingen najad gömmer sig i flodens
vass och badar de liljevita lemmar. Ingen dryas rör sig i det susande trädet och
antyder sin sorg i dess hängande grenar. Ingen nymf lyssnar till herdarnas
flöjter... Denna sol, som mekaniskt uppgår, är ej den delfiske gud, som eldad
av vällust omfamnade sin brud och klarnade hennes nattliga anlet. Därför
upplyser hon blott ytan av vår alldagsvärld, men mörkret bor kvar i dess hjärta.»
Den skapande världssjälen är den store Eros: »Kärleken är naturens allmänna
andedräkt, den i alla sammansättningar synbara urkraft, som allt fostrar och allt
underhåller. Den forna visheten, vars aningar den forskande tanken mer och
mer besannar, lät Eros’ skapande livsstråle genomtränga det ordningslösa kaos,
och så genom grundämnenas växelsidiga strid och förmälning bildades en värld,
där livets brännpunkt var människan, som lik ett prisma samlade och återgav
gudomlighetens i oändlighet brutna färger.»
Det var denna mystik, som han sökte omsätta i dikter som Aphrodites födelse,
Den unga kärleken, Kärlekens födelse och andra. Men han lyckas mycket
ofullkomligt. Herre över formen blev han aldrig, och det är endast sällan han
förmår giva tanken ett poetiskt tillfredsställande uttryck. Å den andra sidan vet
man icke, vad det kunnat bliva av honom, så vida han fått leva. Nu dog han,
i förtid bruten av lungsot, redan 1810, således endast några få år efter det han
gjort sitt nyromantiska genombrott. Och i hans väsen fanns det dock en fond
av verklig poesi, som måhända till sist kommit fram också i hans vers. Den
förmodligen sista dikt, han skrev, Sjuklingens tröst, tyder därpå:
Skördas jag skall, men förlossad och fri skall Psyke sig lyfta
Fjärilbevingad och glad ur sitt förmultnande grus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
