Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottets närmaste förberedelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afhandling om svenska vitterheten före v. Dalins tid av Isac
Reinhold Blom. Författaren, som var medlem av akademien och
Leopolds skyddsling, ger i denna avhandling utan tvivel ett uttryck åt
mästarens syn på litteraturen; eljes hade den väl icke fått inflyta i
akademiens Handlingar. Det, som först slår en nutida läsare av
denna litteraturrevy, är författarens fullständiga brist på historiskt
sinne och även den nedlåtande högfärd, med vilken han behandlar
hela den svenska litteraturen före Dalin. Den måttstock, han
använder, är uteslutande den franska klassicitetens. Den fornnordiska
dikten avfärdas nästan med hån: »Man har ur Eddor och sagor
framdragit den svio-götiska sånggudinnans skatter; man har
upptäckt, att Sveriges gamla folk av kämpar var även ett folk av snillen,
och det har varit länge den fastställda meningen, att Starkottrar,
Skaldaspillrar och Hornklovar gjorde med samma framgång sina små
Iliader som sina i dem prisade hjältedater.» Men i själva verket
voro nordmännen ett folk, som »behövde tänka ut fiskbragder och
plogar förr än odödliga poemer, för övrigt enfaldigt och ohyfsat»,
och som bevis på deras smaklöshet anför Blom Ragnar Lodbroks
ord i Bjarkamal: grisarna skulle grymta, om de kände galtens
tillstånd. Efter hedendomens barbari kom medeltidens vidskepelse med
munklegender och den heliga Britas uppenbarelser; »när man
undantar rimkrönikornas historiska värde, skulle alla dessa bevis av mörker
och tankegrovhet föga förtjäna att nämnas, om ej på samma gång det
äldsta svenska monument av tanke och stil tillhörde just detta råhetens
tidevarv», nämligen Konungastyrelsen, som äger »en stor förtjänst
dels för lärornas nyhet, då den sammansattes, dels för dess
systematiska framställningssätt och slutligen för de citationer, som där
anföras». Genom Gustav I:s »trettiåra bemödande för vetenskaperna
och språket» började en ny epok för den svenska litteraturen, men
»allt förföll snart i sitt gamla oskick». Messenius hade tänkt att
skriva femtio tragedier och komedier, men »stannade lyckligtvis inom
de lustiga och sannfärdiga tragedierna Signill och Blanka Märta och
de lika lustiga och sannfärdiga komedierna Svanhvita och Disa».
Han hade åtskilliga efterföljare, och »det är vid allt detta ingenting
annat att tillägga än den märkvärdiga jämförelsen, att dessa nordiska
snilleprov äro alster av samma tid som Le Cid, les Horaces och
Polyeucte». I denna stil fortgår översikten ända fram till Triewald,
som visserligen ej nådde »andan och korrektionen av Boileau», men
som likväl hade »det första klarsynta öga i granskningen av vår
forna litteratur». Sveriges vitterhet under 17:de seklet — yttrar han
mot slutet — »jämförd med Frankrikes eller Englands, är den svaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
