Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottets närmaste förberedelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Schillers enligt Hammarsköld förnämsta drama är Die Jungfrau von Orleans,
och för att framhålla dess förtjänster, gör han en längre utredning av skillnaden
mellan klassisk och romantisk poesi. Det mål, dit antiken strävade, var skönhet,
och dess verkan var lugn. Den romantiska poesien, som uppstod på 1100-talet,
är icke objektiv såsom den klassiska, och skönheten är icke dess förnämsta
ändamål. En romantisk dikt, subjektiv, sentimental, musikalisk, med inslag av det
underbara, kan icke vara, vad den klassiska var: en gudomlig lek, och ej heller
dess verkan det välgörande lugn, som framkallas vid läsningen av Homeros.
Romantik återfinnes i Schillers alla skaldestycken, men i intet i så hög grad som
i Die Jungfrau von Orleans. De andra äro mera verk av filosofen än av
skalden, »författarens djupa, genomträngande blick och hans vidsträckta
människokännedom härskar i ett sådant poem vida mera än hans fantasi; men fantasien
är dock skaldekonstens skaparinna». I Die Jungfrau von Orleans är den religiösa
entusiasmen drivfjädern till handlingen. Allt är både övernaturligt och naturligt.
Fransmännen måste segra, emedan de anföras av en av den heliga jungfrun
utsedd kvinna. Hon skall hålla sitt hjärta obesmittat av jordisk kärlek, hon bryter
detta löfte, och Gudamodern undandrager henne sitt beskydd. Då hon gjort bot
för denna synd, »erhåller hon ny kraft från höjden, söndersliter sina tunga fjättrar,
driver med sitt eget livs förlust fienden på flykten, och himlen firar själv hennes
segrande död. Sådan är planen i detta fantastiska skådespel, varest en innerlig,
brinnande religion och den kvinnliga kyskheten på det skönaste bliva förhärligade.»
Johanna uppträder såsom den av himlen utkorade, och de under, hon sedermera
utför, bliva därigenom förklarade. »Således är Die Jungfrau von Orleans ett
poem, ty allt säger mig, att det är ett foster av fantasien. Det är också helt
och hållet, vad det ger sig ut för att vara: ett romantiskt poem, som med de
starkaste toner talar till hjärtat. Med ett ord: det är kronan av Schillers skaldekonst.»
Jag avbryter här referatet. Utdraget torde emellertid visa, att
kritiken röjer en ovanlig mognad i omdömet hos en tjugotre års
yngling. Det torde ock visa, att Hammarsköld hade ett litterärt
program, som åtminstone i grunddragen var klart för honom, den
romantiska poesien skulle återupplivas. Vad man menade med
romantik, var visserligen något oklart ej blott för honom utan ock för
hans tyska meningsfränder, men man förstår dem bäst, om man ser
saken historiskt. De skilde på tre litteraturperioder: antiken,
romantiken och den franska klassiciteten. Romantik var allt, som låg
mellan den första och den tredje perioden, och romantiken
omfattade således såväl medeltidens som renässansens poesi, i Sverige den
fornnordiska dikten, den medeltida folkvisan och Stiernhielm eller
med andra ord: all diktning före Dalin. Huvudvikten ligger på den
negativa bestämmelsen: att romantiken på alla punkter var något
annat än den franska klassiciteten. Ty denna var fienden, som skulle
besegras, under det att nyromantiken nästan lika mycket beundrade
antiken som medeltiden och renässansen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
