Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det nya företaget. Först gällde det att anskaffa en orkester. »Konungens
kapell bestod till mesta delen av gratialister och musikaliska invalider; de
flesta voro sängliggande, somliga blinda, andra döva, de flesta lama och
ofärdiga.» De användes egentligen blott att »spela till dans vid hovbaler och
dessemellan förtjäna sig födan med samma göromål på piqueniquer och
lustbarheter». Lönen var klen, högst 900 daler kpt. Uttini lyckades emellertid
få ihop ett kapell på åtminstone 25 personer, av vilka flera tyckas hava varit
ganska goda musiker, och 1786 hade man kommit upp till en orkester på
över 60 medlemmar. Att få sångare var ej heller lätt. De enda, man hade
att tillgå, voro Lars Samuel Lalin och Carl Stenborg. Den förre, som var
såväl sånglärare som biljardägare, »förnötte sin tid med riksdagsgriller, höll
bondklubbar och slutade sin politiska karriär på gäldstugan». Han kom blott
att uppträda i en enda roll (i Thetis och Pelée). Den andre, Carl Stenborg, en
ypperlig tenorbaryton, son till den gamle Petter Stenborg, var blott tjugo år,
hade tänkt att gå ämbetsmannavägen och var sedan 1767 hovkanslist, men blev
nu den nya operans främsta manliga kraft. Vidare anställde man en organist,
Björkman, och tio stycken andra. Det kostbaraste förvärvet var fru assessorskan
Elisabeth Olin, berömd såsom samtidens bästa sångröst, som mot en ganska hög
lön förmåddes att stiga ned till teaterns tiljor: »hennes man såg riksrådsstolen
i perspektiv för sig; man tordes knappt kasta tanken till henne.» Med mindre
svårighet fann man andra sångerskor, och med körpersonalen tyckes det hava
gått jämförelsevis lätt; den bestod dock av mellan fyrtio och femtio personer.
Svårare var det med baletten: »Ännu var av franska truppen premiärdansören
Gallodier här kvar; av honom väntade man en baletts formerande. Han hade
för femton år sedan blivit ifrån Paris förskriven endast som dansör vid den
ganska inskränkta balett, man den tiden ägde; han var då ung och hade varit
dubblerande figurant vid stora operan i Paris utan tanke på att bli
balettmästare.» Och svenskarna själva lågo ej för danskonsten. »Huru skulle man
finna ämnen till en baletts formerande hos ett så svårböjdt folk? Av den
forna franska truppen voro få ämnen att tillgå, men alldeles icke tillräckliga
till en stor opera. Den förra svenska teatern kunde icke framvisa ett enda
ämne, som kunde göra det simplaste danssteg«. Man fick dock ihop en balett
på en trettio personer. Själva Bollhuset var en mycket dålig lokal: »Huru
vänta sig att med framgång se en lysande och präktig opera, som fordrar
så många stora dekorationer, så många ombyten av dem, där man icke
ägde en halv alns bredd mellan kulissen och väggen, där den sista fonden
av dekorationen var fästad vid yttersta muren?» Och den ende
dekorationsmålare, som fanns att tillgå, var döende och dessutom ovan vid svårare
uppgifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
