Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höllo sig många unga herrar framme, men jag tror knappast, att
det var någon, som lyckades vinna företrädet. Efter att sålunda
länge hava visat sig obeslutsam, fäste hon sig vid en stallmästare
hos kungen, baron von Essen, och härvidlag kan man med allt skäl
säga, att kärleken var blind, ty även om han ser ganska bra ut,
är han högst enfaldig och alldeles oförmögen att kunna roa en så
kvick och begåvad kvinna som grevinnan Löwenhielm, men icke
desto mindre är hon alldeles galen i honom, och man ser dem
ständigt tillsammans... Som hennes man ej vistas i Sverige utan
tjänstgör inom diplomatien, kan hon alldeles ostörd få hängiva sig
åt sin kärlek, och det gör hon också ibland på ett alldeles
opassande sätt. Hon är emellertid en liten snäll människa, som avskyr
allt bråk och ej är så elak som sin syster, men lika kvick och
mera bildad... Det är blott hennes ömma hjärta, som förvillat
henne, och om hon haft lyckan att få en man efter sin egen smak,
hade hon helt visst kunnat bliva en trogen maka. Hon sprider
glädje och trevnad överallt i umgänget med sin muntra och
angenäma konversation.»
I dessa porträtt hava vi en prosakommentar till Kellgrens bekanta
dikt De tre gracerna. Den offentliggjordes först 1781 i fjärde bandet
av Utile Dulcis Vitterhetsnöjen, men skrevs utan tvivel under
Kellgrens informatorstid, således alldeles samtidigt med hertiginnans
dagboksanteckningar och möjligen vid någon fest, som gavs i det
Meijerfeltska huset. Dikten har egentligen intet innehåll. Det
hela är ett badinage, som i alla fall visar den konversationston,
som Kellgren lyckats tillägna sig och som även antyder, att den
spirituelle informatorn icke betraktades såsom en tjänare i huset,
utan i viss mån såsom en jämlike:
Jag vördnad har för alla slags gudinnor
I himmel och på jord,
För friherrinnor och grevinnor
Och för herdinnor — med ett ord
För allt det kön, som sluts på innor;
Åt alla vill jag aktning ge,
Men dyrka — endast tre.
Och vem kan mer ett hjärta röra
Än de?
Vad vällust att dem höra!
Vad tjusning att dem se!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
