266 (Illustrerad svensk litteraturhistoria / 4. Gustavianska tiden)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Dorat — således författare, tillhörande upplysningens vänster. Från
dem har han tillägnat sig även den sensualistiska moralen. Likaså
har han läst Popes Essay on man och naturligtvis där fäst sig vid
det upplysningsfilosofiska inslaget.[1]

Någon tysk litteratur tyckes han ej hava läst. Det enda
undantaget är en roman, Der neue Amadis — möjligen Wielands, — »vilken
jag ej lärer kunna fördriva, förr än jag utslitit 3 Linds lexica».
Shaksperes Julius Caesar citeras blott i fransk översättning.

Han hade gjort bekantskap också med den förromantiska
litteraturen, och även denna hade slagit an på honom. Han hade läst
Ossian i Suards franska översättning, och som vi minnas översatte
han för Åbo tidningar ett Ossianstycke: Alpin. Likaså började han
en översättning av Youngs Nätter. Gessner, som han väl läste i
fransk översättning, ingick ock i hans studier. Dessa intryck voro
dock mera flyktiga, och hans flesta dikter från Åbotiden vittna om
hans nära anslutning till upplysningen. Men denna
upplysningsdiktning har dock genom Kellgrens bekantskap med Ossian och
Young fått en nyans av känslosamhet, som åtminstone ej i lika hög
grad finnes i förebilderna.

Kellgrens Åbodikter.

Utom de så att säga mera officiella dikterna — en gravdikt över
generalmajor De Carnall (1773), den förlorade festdikten vid
kröningshögtidligheten, hans ode till konungen 1775 och hans
prosapoem vid friherrinnan Flemings frånfälle — utgjordes hans
produktion under Åbotiden till en väsentlig del av fria översättningar och
efterbildningar, vilka i varje fall röja den riktning, i vilken hans
smak gick. Denna framgår ock av de olika genrer, i vilka dikterna
kunna uppdelas: satirer och epigram, lyriska småpoem och mera
filosofiska programdikter. I Den olycklige poeten angriper han
grav- och bröllopsskalderna — ett omtyckt tema ända sedan
Triewalds dagar — 1774 skrev han ett epigram öfver Celsius’ Gustaviad,
som sedan allt framgent ridikyliseras, i Den dödande välmeningen
förlöjligar han Skjöldebrands hjältedikt, och slutligen höll han i
Aurora ett Tal om satirens skadliga verkan på alment och enskildt
bästa — liksom Creutz’ Lögnens försvar en genomförd ironi, i
vilken han går särskilt illa åt Celsius och Skjöldebrand. Här hava
vi således den blivande litteraturkritikerns första lärospån, och det
är då av intresse att observera, att han ingalunda är någon

[1] En dikt, som möjligen skrevs redan vid denna tid, Ode till Christus, kan
svårligen anföras som bevis på en om än tillfällig religiös stämning. Ty förmodligen tillkom
den, liksom Dalins religiösa dikter, på beställning och är för övrigt blott en
översättning från franskan. Kellgren ovetande blev den sedan tryckt i Stockholms-Posten —
till författarens stora förtret.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0310.html

		Illustrerad svensk litteraturhistoria / 4. Gustavianska tiden / 266 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|