Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De nya estetiska åsikterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för den vittra eliten vid det finska universitetet. Själv var Porthan
alls icke poet, men han ägde en omfattande beläsenhet — 1772
hade han blivit universitetsbibliotekarie — och han följde vaket
med alla nya strömningar inom skönlitteraturen och vetenskapen.
Det är således all anledning att antaga, att det varit han, som riktat
de yngres uppmärksamhet på de nya litterära uppslagen. Och själv
utgav han en disputation i fem partes, De poesi fennica, som kan
räknas såsom ett inlägg i den samtida poetiska exotismen. Såsom
Söderhjelm påvisat, föreligger emellertid en ej oväsentlig skillnad
mellan avhandlingens båda första delar, som utgåvos 1765 och 1768,
samt de tre senare, som äro tio år yngre. Det intresse, som Porthan
hade för finsk diktning, var utan tvivel mindre estetiskt än rent
patriotiskt: han ville visa, att även det finska språket ägde en litteratur.
Men i de båda första delarna gör han ingen egentlig skillnad på
yngre finsk konstpoesi och fornåldrig folkdikt, och han sysselsätter
sig företrädesvis med den finska metriken. De tre senare delarna
ha en annan karaktär. Han skildrar här runosångarna, deras sätt
att föredraga sina dikter, trollrunorna etc. Uppfattningen har blivit
en annan än i de båda äldre häftena. Under mellantiden har han
tydligen lärt känna Ossian, sannolikt också Herder. I pars III
hänvisar han direkt på Ossian: »Man har exempel från mer än ett folk,
att de utan kännedom om skriften nått mycket högt i diktkonsten,
och nyligen har Macpherson utgivit förvånansvärda alster av skotsk
fornpoesi, vilka det synes svårt att, såsom några förmena, anse vara
av honom helt och hållet fabricerade». Och i sitt förut citerade
inträdestal i Vitterhets-, Historie och Antikvitetsakademien (1788)
framhåller han, visserligen utan alla romantiska överdrifter, den finska
folkpoesiens förtjänster: »ibland ett sådant folk, okunnigt om skrift,
avskilt från den upplystare världens bekantskap, bör man icke söka
spår till vetenskaper. Men det ägde dock, likasom många andra
för övrigt ohyfsade nationer, en egen skaldekonst. Dess sånger,
mera okonstlade än isländarnas skaldskap, få med grekernas
välljudande, höga och snillrika kväden icke jämföras, men överträffa
mycket de platta rim, som en lång tid vanhedrade det nyare Europas
smak. Med sådana sånger ärade Finlands gamla inbyggare sina
gudar; uti deras förborgade kraft mente de sig äga ett mäktigt
medel till, nästan hela naturens betvingande, med dem besjöngo
de sina fäders, hjältars och egna bedrifter, hämnade sig på sina
ovänner och roade sig vid sina sammankomster... Med dessa
sånger, som alla hade samma ton, enkel och allvarsam såsom nationen
själv, vilka ock, när lägenheten så tillät, med en slags harpa
beledsagades, lättade jämväl kvinnorna tyngden av sitt besvärliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
